Lycka!

Vi är hemma igen, kråkan och jag. Åh, det är så skönt!

I morse åkte jag in till stan för att hämta Kärleken på bilverkstan där vi lämnade in Saaben för att fixa lite saker. (Det bästa är att försäljaren står för fiolerna!) Det var en så intensiv lyckokänsla som liksom vältrade sig över mig när jag körde på landsvägen här ute.

Hemma låg kråkan och sov i sin säng (Partern var kvar hemma), solen lyser, gräset växer, jag ska äntligen få krama om Kärleken i mitt liv.

Tänk att man kan sakna någon så! Tänk att jag fortfarande är sådär löjligt tonårskär efter tre år och en bråkig liten kråka!

Det kändes lite lyxigt att åka bil, bara Kärleken och jag. Att sitta bredvid varandra, hålla handen. Snegla lite på varandra och le. Smekas, men inte för mycket, måste hålla koncentrationen på vägen.

Framåt lunch gick jag och kråkan ut i trädgården efter vi kört Partnern till tåget. Det var svårt att få något gjort i rabatterna och buskarna – jag hade fullt upp med att hindra kråkan från att äta ogräs, blommor, lönnäsor, ekollon, pinnar, mossa. Mitt hjärta svämmade över när hon, iklädd vit solhatt, blå bamsebody och gröna manchesterbyxor, ställde sig upp mot pallkragarna och skrattade förtjust åt löven som mamman kastade ut från kryddlandet.

Eller när hon satt i sin solhatt på filten på gräsmattan och lekte med hinken och spaden.

Det där är min unge, det där! Min vackra, fina, underbara lilla unge!

Senare på eftermiddagen när Kärleken vaknat kom han ut med kråkan – jag rensade ogräs på grusgången. (Det är lite lättare att göra det i år – utan tjockmagen och utan foglossning och massiva ödem.) Kråkan spatserade omkring på gräsmattan med ett fast tag om pappas fingrar. Hon kvittrade och tjöt av glädje och la av några flatgarv då och då. Jag satt och bara tittade på dem. Min familj! Min underbara, vackra familj.

Jag är så otroligt lyckligt lottad!

(Att sen kråkan fick ett vansinnesutbrott av rang vid sänggåendet – såpass att vi fick äta i omgångar och inte fick någon tid alls tillsammans innan Kärleken måste åka och jobba – såpass att hon var genomblöt av svett samt kräktes. Ja, det är sånt som händer. Jag har mycket lättare att hantera hennes ilska än att hantera alla jäkla hyss och fasoner hon har för sig när det ska sovas.)

Jag saknar att krama min Kärlek. Att ha honom nära, hud mot hud. Känna hans lukt, hans smak. Hans starka, vackra armar. I morgon hoppas jag att vi ska få lite tid tillsammans, bara han och jag. Innan vi sätter oss i bilen och åker upp till Jämtland och kråkans farmor och farfar.

2 reaktion på “Lycka!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>