Ibland

Jag är alltid lycklig. Eller… Min grundkänsla är lycka – jag mår bra. Trots att vissa dagar är jävliga, jag är trött, ledsen, arg och jag bara vill vara ifred. Men där under är jag lycklig, jag har allt jag vill ha i mitt liv. Allt jag någonsin önskat och lite till.

(Min barndomsdröm, det som jag fantiserade om när jag var liten, det var att bli djurdoktor och få ta hand om sjuka djur. Jag ville ha en snäll och snygg man och en dotter. Jag ville bo i ett rött litet hus långt ute på landet och elda med ved. Det är få förunnat att få leva sin dröm. Jag drömde också om att kunna försörja mig på att skriva. Det är ett projekt jag ska ta tag i en dag. Hittills har mitt skrivande inte inbringat några större summor – jag vann 5000 kr i en novelltävling -97 och så har jag sålt några artiklar, med det är allt. På senare år har jag inte skrivit något. Inte något alls utöver de få orden jag får ur mig här och här bara blajar jag.)

Jag är alltid lycklig.

Men ibland. Ibland är det som om det liksom väller över mig. Som en varm, blodröd våg som sköljer över mig. Den får mig att dra efter andan, det stockar sig i min hals.

Det hände för ett par dagar sen.

Jag kom ut i köket. Vid spisen stod kärleken och lagade middag. Vid bordet satt Elvira i sin stol och åt kex.

Och jag tänkte: vem är den vackre mannen, den där grekiske guden som står vid min spis och lagar mat? Hur kom han hit? Hur kan han vara så vacker, ha så starka armar och så varma ögon, ett sånt gnistrande leende? Vad gör han i mitt kök?

Och jag tänkte: vem är den lilla flickan, den gråögda lilla tufflan med stora tänder och mjuka, mjuka kinder som sitter där och knaprar på kex? Hur kom hon hit? Hur kan hon lukta så gott, hur kan hennes leende och skratt få tiden att stanna, hur kan hennes tårar få tårarna att stiga i mina ögon? Hur kan hennes armar runt min hals, hennes huvud mot mitt nyckelben vara den finaste gåvan? Vad gör den här underbara ungen i mitt kök?

Det här är min familj.

Min familj som jag älskar så gränslöst och villkorslöst, som jag skulle göra allt för.

3 reaktion på “Ibland

  1. Jag tänker ibland att något av det det mer positiva som kommit ut av mitt tidigare liv och mående är att jag idag är så verkligt lycklig för det jag har idag. Kanske är det så att få må bra och leva ett bra liv (även om det inte precis motsvarar barndomsdrömmen) får ett extra värde, när det inte alltid varit så. Jag är iaf lycklig för det liv jag har och glad för din skull, att du får leva i din dröm och må bra :)

  2. Jag tror det ligger något i det. Det är kanske inte så att man direkt jämför med hur det har varit, men man har det ju med sig ändå, där i bagaget. Man vet hur illa det KAN vara. Och då njuter man lite extra. Kanske :)

  3. Jag tror inte heller att det handlar så mycket om att jämföra då och nu, iaf inte på ett medvetet plan. Mer som ett outtalat kroppsminne kanske – att kontrasten mellan de kroppsliga reaktionerna/signalerna blir så stora, att det braiga måendet upplevs starkare. Kanske… nu flummar jag visst något väldigt :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>