Lite av varje

Jag orkade inte riktigt underhålla rastlös, prillig liten kråka idag (pappan var upptagen med att ringa mäklare och bank och söka lånelöfte och sätta sig in i hela alltet med att köpa hus), så vi drog iväg till Öppna Förskolan. Whohoo, tyckte kråkan om det när hon väl kommit över den första blygseln. Det var ju ungefär tre månader sen vi var där senast. Hon ägnade gott och väl en halvtimme åt att gå upp och ner för en liten trappa. Hon åkte rutchkana, lekte med bollar, bilar och tåg och utforskade världen i största allmänhet. Oss struntade hon ganska hårt i efter ett tag :) Det känns skönt inför dagisstart på torsdag. Att hon inte är helt beroende av oss för att roa sig.

På ÖF fanns en liten pojke i kråkans ålder, kanske några månader äldre. Han var väldigt våldsam av sig. Tog alla de andra barnens leksaker, slog dem med leksaker osv. Han petade kråkan i ögat med en leksak och stal hennes leksaker hela tiden. Och mamman då? Hon gjorde inte ett smack. Satt bara leende och tittade på. Samma sak när pojken vevade med en stor traktor i närheten av ett spädbarn som ammades. Till slut fick den ammande mamman säga till pojken att han skulle gå bort med leksakerna så att han inte slog bebisen i huvudet med traktorn.

Och i mitt stilla sinne funderar jag om mamman förhållit sig lika passiv om barnet i fråga varit en flicka. Pojkar “får” ju generellt sett vara mer bråkiga och gåpåiga medan flickor “ska” vara försynta och sitta tysta och leka. Och jag undrar hur man öht som förälder bara kan sitta och titta på när ens barn slår andra barn och stjäl deras leksaker. Barnet förstår ju inte bättre, herregud, det är ju bara ett barn – av naturen egoistiskt och gränslöst. Men varför hjälper man inte sitt  barn att sätta gränser och visa hur man “ska” bete sig? Jag tillåter inte att Elvira stjäl andra barns leksaker! Herregud, hela bygget är fullsmockat med leksaker, det är bara att välja och vraka. Det där barnet riskerar ju att bli utanför, ingen kommer vilja leka med en bråkstake. Stackars barn, tänker jag.

Igår var vi och tittade på det finaste huset ever! Hade det bara varit större, så… Vi står i valet och kvalet om vi ska vara med och buda eller inte. Det ligger perfekt – mittemellan våra respektive jobb. Det ligger avskilt, precis som vi vill. Mitt ute i skogen. Det är helt nybyggt och otroligt påskostat. Visst, det är ganska dyrt, men jag tror inte de kommer få det sålt för det priset, de kommer nog behöva gå ner i pris för att få det sålt.

Kärleken är oroad över bristen på utsikt från tomten. Det är bara skog runt om. Det bekymrar inte mig. Jag tycker bara att huset är för litet. Det är två sovrum. Ett pyttepyttelitet rum vid entren som man skulle kunna göra till ett arbetsrum. Pyttelitet vardagsrum. Däremot ett gigantiskt kök. Vi kommer inte få plats med våra saker, det kommer bli trångt. Och ska vi ha fler barn kommer de behöva dela rum. Det har väl barn gjort i alla tider utan att ta skada av det, men om man nu ska köpa ett hus, så tycker jag nog att man ska köpa ett tillräckligt stort direkt. Vi kommer behöva bygga ut och det känns bara som att vi slänger pengar i sjön. För det är pengar vi aldrig kommer få igen. Vi kommer aldrig få lika mycket pengar om vi säljer huset om några år som vi kommer ge för det. Helt enkelt för att det då inte kommer vara helt sprojlans nytt.

Nu har vi i alla fall ansökt om lånelöfte, så får vi se vad som händer.

Det är det vackraste huset på den vackraste platsen. Vi kommer aldrig springa över ett liknande hus igen för det priset. Men det är för litet.

På torsdag börjar kråkan på förskolan. Jag tror det kommer gå bra – jag tror hon kommer ha superkul där. Det känns som om hon är uttråkad här hemma. Hon är less på sina leksaker och less på att kuta runt runt här hemma. Det blir mycket gnäll när vi bara är hemma. Samtidigt känns det läskigt. Herregud, lämna bort det käraste vi har till kompletta främlingar och vi kan bara hoppas att hon blir väl omhändertagen.

Och det ska bli fantastiskt skönt att faktiskt kunna få några timmar för sig själv. För kråkan ska vara på dagis några timmar även de dagar då jag inte arbetar. Åtminstone i början så att hon kommer in i dagisrutinerna ordentligt och så att det inte blir så långt mellan dagarna hon är på dagis. Tänk att åka och lämna henne på dagis och sen kunna åka hem och städa i lugn och ro. Eller baka. Eller handla. Eller gå till frissan. Ljuva, ljuva tanke!

Vi börjar som sagt lite försiktigt på torsdag. Bara en timme till att börja med. Det ska bli kul! :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>