Gosh…

… nu var det sådär längesen igen!

Jo, jag vikade två dagar på akuten på stora djursjukhuset och det var ju DÄRFÖR jag blev veterinär! Så. Himla. Kul! Jag kände mig hemma. Och uppskattad. Jag fick så många kramar och ryggdunkningar och glada tillrop under dagarna att jag blev alldeles varm och njuk inuti.

De ville ha mig där!

De kanske till och med tycker om mig… lite…

Och jag inser hur fantastiskt svältfödd jag varit på kollegor, på nära samtal, på att bolla, på att använda den där grå klumpen jag har mellan öronen, på uppskattning.

Jag pratade länge och väl med personalansvariga, berättade om förra jobbet, vad som hänt, hur jag mått. Grinade och bar mig åt. Men var fullkomligt ärlig och mig själv.

Det verkar som om jag kan få börja jobba där i april och åtminstone över sommaren. Jag vill vara kvar där. Så känns det nu i alla fall. Jag vill aldrig någonsin mer jobba på en liten klinik. Jag vill aldrig någonsin mer vara så skyddslös.

På stora djursjukhuset kan jag få en specialistkompetens om jag vill. Och det är klart att jag vill. Om jag får. Om jag får vara kvar.

Sen pågår det andra saker som kan få vem som helst att bli upprörd och förbannad, men mer än så kan jag inte säga. Det har inte med mig att göra och jag är lite belagd med munkavle.

Men jag säger bara – politik – fifan för politik! Det är något som är galet när ens arbetsmiljö är sån att man måste spela in samtal man har med sina chefer…

Nu är jag hemma hos mor. Jag och kråkan åkte hit i onsdags för att överraska. Mor fyller ju 70 på onsdag :)

Resan ner gick bra, kråkan sov 2½ timme – ända till Götene. Sen satt hon och hojtade om vidkraftverken som hon tyckte var stora klockor som snurrade. “Tooor kocka lolla” hojade hon säkert trehundra gånger (stor klocka snurrar).

Jo, mor blev överraskad :) Och glad.

Vi fördriver dagarna med att hälsa på vänner och familj, leker med Lillan, Linis, Abbe och Pocken. Vi leker en del med mormödrarna och Siska också, såklart.

Men det matvägras och det sovs uslare än ever. En bra natt vaknar hon varannan timme. En dålig natt 2-3 ggr/timme.

När ska min underbara lilla kråkunge lära sig att sova som folk? Jag längtar! Det borde vara dags nu, tycker jag. Hon blev 20 månader för tre dagar sedan. Vänder det inte snart får jag prata med BVC igen. Jag orkar inte… Just nu har hon gapat och skrikit en timme och jag går in med jämna mellanrum och klappar om henne.

Jo, vi har bestämt att Siska ska följa med mig och kråkan hem när vi åker hemåt igen. Jag har ju inget jobb och jag kommer mig inte ut annars, om jag inte har hund. Och mormödrarna vill gärna vara hundfria. Återstår att se hur det går med Kärlekens allergi.

Nej, dags att hoppa i säng och försöka få lite sömn så jag orkar hålla kråkans tempo även imorgon.

3 reaktion på “Gosh…

  1. Så skönt att du fick känna dig värdefull och att du kan vänta in att få börja jobba i april. Mindre bra med skrik-kråkan. Vi har ju som ni i perioder, men däremellan sover han bra, vår lilla knasfis. Bra innebär i vårt fall att han vaknar 2-4 ggr/natt men det är ju väldigt skönt kontra varje timme. Faktiskt sover han bäst när vi samsover och jag har börjat vänja mig vid det fastän jag egentligen vill ligga helt själv med eget täcke. Han vaknar färre gånger och som sagt, jag tror jag sover bättre trots att jag inte gillar det. Av två onda ting… Jag hoppas ni får några bra tips från BVC som vi kan applicera!

  2. Ja. Fyfan. Om man inte var tvungen att hålla käften. Då jävlar skulle man skrika högt nu. Jag författar milslånga inlägg i huvudet varje dag. Varje timme.
    Det var det om det.

    Vad härligt att det gick bra på jobbet, håller tummarna för att du har en framtid att se fram emot där!

  3. Nori: Vi har testat samsovning. Fungerade bra ett tag, sen bara sämre och sämre och på slutet skitdåligt rent ut sagt. Vi väckte bara varandra och kråkan illskrek i mitt öra i flera timmar varje natt. Så nu har vi gått tillbaks till att sova i egen säng och det fungerar något bättre.

    Linda: Jag skulle skrika så högt att det hördes ända till de högsta av de höga och jag skriver så många debattartiklar i mitt huvud varje dag att jag måste tvinga mig själv att sluta för att inte ge mig själv magsår av ilska. Maktlösheten! Fifan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>