En evig tomhet

Jag har funderat länge på varför jag var så ledsen i torsdags. Det var ju en så bra dag. Jag mådde bra och var glad, ända fram till eftermiddagen/kvällen.

Elvira hade namnsdag. Nej, egentligen hade Liv namnsdag, men eftersom Elvira heter Elvira Liv Magdalena så hade även Elvira namnsdag. Och min mamma.

Medan jag stod och torkade köksbordet efter middagen slog det mig att pappa fyller år samma dag som Liv har namnsdag. Det hade jag glömt. Han blev 81 år i torsdags.

Hur ironiskt är det inte att han fyller år på Liv-dagen?! Ja, visst har han givit mig liv, men det är också det enda han givit mig. Han har närapå tagit det ifrån mig också.

Jag börjar så smått förstå, äntligen kanske jag borde tillägga, att det alltid kommer vara ett tomt hål i hjärtat där min pappa borde funnits. Ibland gör det ont, men för det mesta inte.

För det mesta påverkar han inte mitt liv överhuvudtaget. Han är en icke-person. Förr tyckte jag att jag var “duktig” när jag gjorde tvärtemot allt han med hot och våld och tyst tortyr präntat in i mig. Men vem var det då som styrde?

Nu påverkar han mig mindre än en liten svartmyra som kryper i solen på verandan. Svartmyror är åtminstone söta.

Men i torsdags blev jag ledsen. Ibland svider det till när jag ser Kärleken och hur fin han är med Elvira. Hur gränslöst och respektfullt han älskar henne. Hur han skulle göra precis vad som helst för henne. Naturligtvis. Precis som alla pappor ska göra för sina barn.

Jag har aldrig förstått hur man med berått mod kan skada ett barn – fysiskt eller psykiskt. Sedan Elvira kom till oss är det fullständigt otänkbart och hela min kropp skriker i vildsint protest bara vid tanken på att något ont någonsin ska hända henne. Eller något annat barn. Det är så fullständigt vedervärdigt och vidrigt otänkbart att vuxna människor förgriper sig på de allra svagaste, de allra mest utsatta, tillitsfulla och behövande.

Inget barn ska någonsin behöva bli slaget eller hotat, bli kallad ungjävel, fittunge, horunge eller bli sparkad i ansiktet av en vuxen man med träskor! Inget barn ska någonsin behöva välja mellan att freda sig själv eller att freda sin lillebror, där valet är givet på förhand. Inget barn ska någonsin behöva gömma sina blodiga underkläder av rädsla för att hamna i fängelse om polisen fick veta. Inget barn ska tvingas bli vuxen när smältvattnet droppar från taken och snödropparna tvingar sig upp genom fjolhöstens brungeggiga löv.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om vad barn aldrig ska behöva uppleva. Men vi vet alla att det sker, i varje sekund, dygnet runt. Därför stänger vi vår dörr och hoppas att ondskan aldrig hittar hit.

Men om du lyssnar på det där barnet som kommer utrusande från sitt hus en vårdag när vinterns grus fortfarande knastrar under dina fötter. Om du hör vad hon skriker till den halvöppna dörren. Jo, hon skriker faktiskt “Det spelar ingen roll, jag kommer få stryk hur jag än gör”. Du hörde rätt. Då kan du välja att fortsätta tvätta din motorcykel, du kan välja att fortsätta beskära dina päronträd. Eller så kan du välja att höra vad hon skriker. För ondskan finns inte i den stora staden långt bort, i ett annat land på en annan kontinent. Den finns i huset bredvid ditt. Kanske är den perfekta tvåbarnsfamiljen med hund, båt och två bilar inte vad den utger sig för att vara. Den där präktiga, trevliga mannen är i själva verket en hustrumisshandlare, barnaplågare och pedofil, så händig och hjälpsam han är.

Jag vet, visst är det svårt att tänka sig?!

Jag vill be dig, snälla. Att om du någonsin en vårdag ser ett barn som rusar ut från sitt hus och skriker som jag gjorde. Snälla, gör något. Titta inte bort och låtsas som att du inte hörde, låtsas inte som att du inte vet. Bara gör något!

10 reaktion på “En evig tomhet

  1. Hejsan! Jag tycker du skriver en jättebra blogg och tänkte därför fråga om du skulle vara intresserad av ett bloglovinbyte? Kolla in på min blogg och se vad duu tycker.
    Kram

  2. Förlåt min dryga näsvishet, men om jag gillar en blogg, så följer jag den – alldeles oavsett om blogginnehavaren följer min blogg. Så, nej, inget byte. Gillar du min blogg, så följ den, annars låter du bli.

  3. Omtankar.
    Alla ungar ska ha en trygg barndom, alla vuxna en trygg vuxen.. äh ett tryggt liv. I en Utopi blir det så, tills dess fortsätter jag att lägga mig i när jag ser hot och våld

  4. Det är bra det, Boman! Jag kan verkligen inte begripa varför ingen gjorde något. Nu när jag själv är vuxen, menar jag. När jag gick till skolsköterskan och sa rakt ut att jag fått stryk. Och inget hände! Inget! Helt obegripligt! Skulle ett barn komma till mig och berätta sånt skulle jag rusa till soc det första jag gjorde, alldeles oavsett anmälningsplikt eller inte.

  5. Just det! Feghet, det är just vad det är! Fega as! Ursäkta franskan, är arg och bitter och förbaskat ledsen!
    Skulle förresten posta ditt pris idag, men jag hann aldrig till en låda innan det var dags att hämta på dagis. Men det kommer, jag lovar!

  6. Den här texten berör och upprör. Egentligen vill jag skriva mycket mer än så, men jag finner inte riktigt orden. Men jag tänker att jag aldrig, aldrig kommer att stänga några dörrar för barn som far illa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>