Giltigt förfall

Jag tänker inte ens be om ursäkt för mitt klena bloggande. Den här gången har jag nämligen giltigt förfall.

I onsdags kväll när jag klev in i bilen efter att ha stannat och handlat halvägs från jobbet knäppte det liksom till i ryggen. Det gjorde inte så ont, det kändes mer som elektricitet som gick från ryggen och ner i vänsterbenet.

Jag fortsatte att köra hemåt och ju närmre hemmet jag kom, desto ondare i ryggen fick jag. Ont, ondare, knallont! Och sen började vänsterfoten liksom kännas som sockerdricka.

Jag kravlade mig ur bilen hemma, kravlade mig vidare in til soffan och där låg jag. Zeh pain! I haz it!

Ett samtal med sjukvårdsrådgivningen senare och en ambulans var beställd. Lustgas vid förflyttning till bår.

Det var den längsta färden någonsin in till Uppsala, den måste pågått i timmar!

Efter en summarisk undersökning av en ortoped missinassen (undersökningen bestod i ärlighetens namn mest av anamnesupptagande och symtombeskrivning samt ett konstaterande av att vänsterfoten inte riktigt vill vara med på tåget) fick jag diagnosen diskbråck.

Jaha, liksom.

Okej.

Ett par Citodon innanför västen och jag dog inte av smärtor när jag låg ner längre, men det här med att stå och gå…. Men skjuts hem med mig med ett recept på Citodon. Jag grät av smärta när jag försökte knöla mig in i taxin. Jag var hemma kl 4 på morgonen.

Igår ringde jag vårdcentralen och frågade efter kryckor och kanske något muskelavslappnande. Idag hämtade jag kryckor och lite Paraflex.

Paraflex är bra skit! Jag försökte klara mig på bara det, eftersom jag mår illa och blir förstoppad å det grövsta av Citodon. Men när jag fick psykbryt på psykbryt av minsta småsakerna, insåg jag att lite smärtlindring ändå vore på sin plats. Jag är ingen trevlig människa när jag har ont!

Nu halvligger jag här i soffan, uppallad i en uthärdlig ställning med hjälp av soffkuddarna.

Tro mig, jag har full förståelse för alla diskbråckshundar som skriker rakt ut av smärta! Jag ska skriva in dem alla för smärtlindring (om de inte behöver opereras akut, vill säga)! Jag önskar att jag själv hade blivit inskriven för typ morfinpump eller nåt, för det var fan inte kul att försöka få in den här defekta kroppen i en taxi (eller ur taxin för den delen) och sen upp för en backe, upp för yttertrappan och sen upp för trappan till sovrummet och sen klä av sig och sen i säng. Kallsvetten rann och tårarna med!

Sen är det inte helt enkelt att vara mamma till en tvååring som är mer vild än tam och som är väldigt mammig när man är defekt heller. Bära barn är bara att glömma och det kan kråkan inte förstå. Alls. Men hon har insett att mamman inte kan jaga efter henne och bära hem henne när det är färdiglekt hos stadsbarnen som hyr stuga på gården! Dum är hon inte! Utnyttjar sin handikappade mor å det grövsta!

Men det förlåter jag snabbt när hon kommer och vill blåsa på mammas rygg.
- Lilla båsa mammas jygg. De äj baja myggan på mammas jygg.
Ja, om det vore så väl, att det bara var en mygga på mammas rygg…
Idag tyckte hon att mammas rygg skulle ha Bamseplåster. Kråkans tå hade nämligen fått Bamseplåster, eftersom hon skrapade upp ett litet, litet sår och när hon fick se såret hävdade hon att det kom “MASSA BOOOOD” och då måste man ju ha plåster! Och eftersom mamman har ont i ryggen har mamman säkert en “MASSA BOOOD” på ryggen och då måste man ha plåster, så blir det bra igen. Hon resonerar så bra, min lilla tvååring!

Men nu går det bättre, det gör det! Paraflex och Citodon i skön kombo och jag lullar runt här och är torr i käften som en gammal pundare.

På måndag hoppas jag vara tillbaks till jobbet. Om jag kan ta mig dit, vill säga. Det känns inte så lämpligt att kombinera de här medicinerna med bilkörning, så jag bör nog vara så pass smärtfri utan mediciner att jag inte mördar djurägarna och/eller djuren och/eller kollegorna innan jag försöker mig på att jobba igen.

Med kryckor borde det gå – stå kan jag ju. Det är bara själva förflyttandebiten som är svår samt att ändra ställning från stående till sittande till liggande och tillbaks igen.

Nä, om man skulle ta och svälja huvudet och byta kropp, kanske?!

En reaktion på “Giltigt förfall

  1. Hej! Läste din rygg historia som stämmer så bra in på mig. Jag har fått citodon o peraflex men tycker inte det hjälper mer än att jag kan sova. Hur lång tid tog det innan du blev bra?
    Mvh Marie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>