Ämen seriöst!

Idag (eller igår – det är ju faktiskt efter midnatt) var vi till vårdcentralen med kråkans tumme. Jag ville bara att någon som kan nåt om tummar skulle titta på den där lilla mosade saken. (Hade det rört sig om klor eller tår på hund eller katt, så hade jag inte varit ens en hundradel så sjåpig. Jag trodde på allvar att jag skulle svimma när jag tog av plåstret idag och det såg inte ens särskilt hemskt ut. Men det är mitt baaarn!)

 Hur som helst tittade en distriktssköterska på tummen och hon var inte orolig alls. Eventuellt kommer kråkan att tappa nageln, men ingen fraktur och bra rörlighet i tummen. Nu ska vi bara se till att såret håller sig hyfsat rent, så det inte blir infekterat till råga på allt… Hålla små kråkfingrar rena, alltså…

När vi hämtade kråkis från dagis stod det “Det går magsjuka på avdelningen” med stora bokstäver på anslagstavlan i hallen.

Oh joy, tänkte jag. Tur att det är helg och att kråkis inte ska tillbaks förrän på tisdag.

Så tänkte vi inte mer på det.

Inte förrän vid 23-tiden ikväll när kråkan vvaknar och kaskadkräks i hela sängen, på pyjamasen och på Lakrits.

Jaha. Bara att riva ur allt och slänga i tvättmaskinen, byta pyjamas, trösta ledsen kråka, torka av Lakrits hjälpligt.

Barnet hade just somnat om och sen var det färdigt igen. Tyvärr hann hon inte sätta sig upp den gången, så hela håret blev fullt.

Samma visa en gång till. Lakrits klarade sig, men Pino får åka tvättmaskin imorgon.

Jag tvättar händerna och tvättar och gnuggar och gnor och stoppar typ inget i munnen och håller andan när jag är i närheten av kräks. Men det kommer ju inte hjälpa. Om max 48 timmar kommer jag ligga med huvudet i hinken.

Jaja, det är ju vår vanliga tur den här hösten… Hösten (eller snarare året) då allt, precis ALLT, går åt helvete.

Nåja, en magsjuka är en magsjuka. Jag tycker bara synd om kråkan som först ramlar med munnen före rakt in i en pall, sen klämmer tummen i en dörr och ett dygn senare får kräksjuka. Stackars, stackars mammas gullhöna!

När vi var på vårdcentralen fick hon ett kaninplåster på andra tummen och en bokmärke med Byggare Bob på. När vi var på väg till bilen utbrast kråkan. “Vicken fnäll dottoj!”

Älskade lilla barn!

Till råga på allt hade några barn byggt en trädkoja i ett träd precis vid vårdcentralen. Men enligt kråkan var det ju Mamma Mus koja! Såklart! Vilken lycka! Tänk att få se Mamma Mus koja!

Nej, jag får väl bara gå och lägga mig. Det lär nog bli några fler kräkvändor i natt. Och jag mår illa och blir skakig och får hjärtklappning vid tanken på det. (När jag väl står där och tröstar och torkar kan jag hålla det ifrån mig, jag vill ju inte överföra min emetofobi på kråkan!)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>