2013

Det här hade ni inte väntat er va?!

Jag lever! Här kommer en uppdatering, dessutom! Det ni!

Jag tänkte faktiskt göra en sammanfattning av det här året av tystnad. Jag har förmodligen glömt det mesta, men det jag kommer ihåg nu i skrivandes stund tänker jag dela med mig av.

Så vi börjar väl från början då.

Januari

Så vitt jag kan minnas hände det inte så mycket alls i januari. Mamma och Partnern var här över nyår och Kärleken jobbade. Det blev väldigt lugnt och sansat. Jag sökte ett jobb och var på två intervjuer till det jobbet. Jag hade en skum känsla inför det där jobbet, men tänkte samtidigt att ett jobb är alltid ett jobb.

Februari

Jag blev gravid. Och blev erbjuden jobbet jag sökt och varit på intervjuer för. Men samtidigt fick jag ett meddelande på Facebook från en gammal kursare att de hade akut kris på hennes jobb. Jag ringde chefen där och dagen därpå var det bestämt att jag skulle börja på ett timvik där. På min drömarbetsplats. 3,5 mil hemifrån, dagis ligger på vägen. Massor av möjligheter till att lära och utvecklas. Superbra och otroligt kompetenta kollegor. Visserligen sämre betalt, men livet är så mycket mer än pengar. Så jag behövde inte tänka särskilt länge innan jag bestämde mig för timviket. Jag trivdes från första sekund!

Mars

Mars och april var de två värsta månaderna! Det började med ett missfall i mitten av mars. Eller missed abortion var det. Jag hade ont i magen i vecka 9 och åkte in och kollade läget. På ultraljudet såg man bara en gulesäck och nåt litet skräp bredvid. Inga hjärtslag. Men för att vara säker ville de vänta en vecka och kolla igen, kanske hade jag räknat fel på veckorna? Kanske skulle det komma ut av sig själv?

En vecka senare såg det precis likadant ut, så man framkallade en abort på medicinsk väg. Ingen trevlig upplevelse alls. Traumatiskt och sorgligt och ont. Så pass ont att jag blev inneliggande. Jag blödde som en stucken! När allt var ute bestämde vi oss för att vänta med att försöka igen. Jag ville ju jobba lite på mitt nya jobb och hinna bearbeta missfallet.

Ett par veckor efter det var jag förkyld med feber. Det tillsammans med mitt näst intill patologiskt låga blodtryck och hastig förflyttning i vertikalled ledde till att jag svimmade. Jag slog mig så illa i skallen mot betongtröskeln in till toan på nedervåningen att jag blev medvetslös och när jag väl vaknade till var jag väldigt oredig.

Det blev plingplångtaxi med blåljus och sirener till Ackis. Jag minns inte så mycket alls från de där första dygnen, mer än att jag gled in och ut ur medvetslöshet och hade en huvudvärk som var så vidrig att jag aldrig varit med om något liknande. Jag kräktes och kräktes.

Hela den här historian är så lång och komplicerad och det var så många turer fram och tillbaks och det var ett trauma för mig, kråkan och Kärleken. Därför skriver jag inte så utförligt om det.

Jag hann vara hemma ett dygn ungefär innan jag började domna i vänster hand, vänster fot och vänster ansiktshalva. Blev liggande på neurologen i en vecka, precis över påsk. Jag var halvsidigt förlamad och man gjorde tusen och åter tusen undersökningar, men hittade inget fel (förutom diskbråcket jag redan visste att jag har, fast det sitter på höger sida).

Och eftersom man inte hittade något fel skrevs jag ut och så var det bra med det. Att jag inte kunde gå och gärna ville ha någon slags uppföljning var liksom inte relevant.

April

Jag var sjukskriven hela april. Sakta men säkert blev jag bättre. Kunde röra mig bättre och bättre men hade svårt med koordinationen i vänsterhanden och hade ingen styrka i den. Jag jobbade på med lite sjukgymnastik och i slutet av april orkade jag inte med att vara hemma längre.

Maj

Jag jobbade ganska mycket. Hade roligt. Trivs så bra på nya jobbet att jag hoppade upp ur sängen varje morgon.

18 maj firade Kärleken och jag våra 5 år ihop med att ta en hotellhelg i Stockholm. Mamma och Partnern kom hit och var barnvakt. Vi hade en underbar helg! Vi drack mängder av champagne, åt jordgubbar, var på restaurang, sov så länge vi ville, åt hotellfrukostar. Älskade.

Så kom jag plötsligt på att jag ju inte fått mens efter missfallet/aborten. Fast de sa ju att det kunde dröja och jag kände mig inte ett dugg gravid. (Vid missfallet kände jag i samma sekund det “tog sig”. Plötsligt kände jag en närvaro och nånstans i vecka 5 försvann närvaron. Det var väl därför missfallet inte kom som en överraskning – jobbigt och hemskt kan det ju vara ändå.)

När jag fortfarande inte fått mens i slutet av maj tänkte jag att jag ju kunde åtminstone kolla, jag hade ett oanvänt test hemma.

Ja, ni fattar ju. Det var positivt. Chocken i det! Vi hade ju druckit en massa bubbel, jag hade snusat och tagit migränmediciner och andra mediciner mot nervsmärtorna jag hade i benet och armen. Och jag hade ingen jäkla aning om hur långt gången jag var!

Det visade sig att jag var gravid i v 6 ungefär. Hur vi lyckats pricka in en ägglossning efter det där missfallet begriper jag inte! Det var i varje fall inte riktigt meningen. Men glada blev vi ju såklart!

Men jag var rädd. Jätterädd! Inte ett missfall till! Jag hade ju knappt repat mig från det första, än mindre bearbetat det. Och så förlamningen på det…

Juni

Jag fick ett sommarvik på heltid på nya jobbet. Jag jobbade och jobbade. Kräktes och kräktes. Det var inte så att det gick att hålla hemligt om mitt tillstånd, direkt. Jag kräktes i lunchrummet, i närmaste papperskorg, på akuttorget bland kollegor och sköterskor. Och så den där förlamande tröttman som alla ni som nånsin varit gravida vet vad den innebär. Vissa dagar var det väldigt, väldigt jobbigt!

En av mina chefer ville att jag skulle sjukskriva mig, men jag var ju inte sjuk! Bara gravid.

Kråkan fyllde tre år och farfar fyllde 80. Vi åkte upp till Jämtland för att fira farfar och passade då samtidigt på att fira kråkan.

Juli

Jag jobbade. Och jobbade och jobbade lite till. Lärde mig massor! Fick massor av spännande fall! Fick göra återupplivning i skarpt läge (tyvärr lyckas man ungefär aldrig, men man måste ju ändå veta vad man ska göra, i vilken ordning och varför).

Jag tog med mig en liten kattunge hem, bara 5-6 veckor gammal. Jag hade inte hjärta att spruta den full med avlivningsvätska. Gravid och hormonell som jag var (är). Kråkan blev såklart eld och lågor över en egen liten katt! Pussel heter hon. Katten alltså. Det var Elvira som fick bestämma namn och hon tyckte den skulle heta likadant som Alfons Åbergs katt. Så Pussel fick det bli.

Augusti

Kråkan och Kärleken åkte till Jämtland och hälsade på farmor och farfar medan jag var hemma och jobbade. De var borta i två veckor. Jag har aldrig längtat så mycket efter två människor som jag gjorde de två veckorna.

September

Jag hade ofrivillig semester. Mitt vik slutade sista augusti och jag kunde inte gå på ett nytt vik förrän i oktober. Som tur var fick jag jobba några timmar i alla fall.

Jag fick plötsligt förbannat ont i magen. Eller rättare sagt under höger revbensbåge. Åkte in till sjukhuset där de konstaterade cholecystit. Dvs inflammation i gallblåsan. Tydligen inte helt ovanligt under en graviditet. Låg inne ett dygn och fick recept på Spasmofen och Morfin. Känns ju inte jättelyckat att ta när man är gravid, men vad gör man?!

Oktober

Jag jobbade 60%, vilket kändes ganska lagom. Jag var väldigt, väldigt trött och yr. Hos barnmorskan fick jag förklaringen. Ett Hb på 92 och ett systoliskt tryck på ungefär lika mycket. Detta trots att jag tagit mina järntabletter som jag skulle. När jag inte jobbade, så sov jag. Jag sov och sov och sov.

November

Jag hade en finfin födelsedag med frukost på sängen och skönsång. Fick helt otroligt fina presenter, bland annat en fåtölj från Ikea som jag önskat mig. Men den största överraskningen var ändå att mamma dök upp helt oannonserat (Kärleken visste om det, men jag var helt ovetande).

Tröttman blev bara värre och värre. Jag orkade inte ens gå upp för trappen till övervåningen utan att halvt kollapsa. Mitt Hb var då nere på 80! Det blev en faslig massa provtagningar och mediciner. Blodvärdet gick upp, men bara till 95.

Envis som jag är (och eftersom jag älskar mitt jobb!) fortsatte jag jobba. Både läkare och barnmorska ville att jag skulle sjukskriva mig, men jag blir ju knappast piggare av att ligga hemma på soffan! Jag jobbade på. Tills det en helg plötsligt bara inte gick längre. Jag svimmade het sonika i slutet av ett arbetspass.

Då var det bara att bita i det sura äpplet och godta att min kropp inte pallar att jobba utan hemoglobin och med ett systoliskt tryck under 100.

I mitten/slutet av november fick jag plötsligt brutalt ont i magen/sidan/ryggen på vänster sida. Så ont så att jag nästan trodde jag skulle föda barn. Fast smärtan satt ju liksom på lite fel ställe. In till akuten där man konstaterade njursten. Men WTF! Kan inte min kropp bara sluta jäklas?! Vad är det frågan om?!

Det tog en vecka av smärtor och Spasmofen innan sten och grus var ute.

December

Har till största del ägnats åt att vila och julstöka. Tyvärr halkade jag i trappen för två veckor sedan och slog mig halvt fördärvad. Jag var övertygad om att jag brutit vänsterfoten och spräckt bäckenet. Men så var det tack och lov inte!

Men två dagar efter fallet började jag få värkar, så jag åkte in till förlossningen. Tack och lov var livmodertappen opåverkad. Bebisen (som vi kallar Ru) är beräknad att komma först 21 januari.

Men sedan dess har jag haft förvärkar dygnet runt och dessutom så fruktansvärt ont i ryggen att jag inte ens kunnat ha på mig BH vissa dagar för att den gör för ont när den ligger an mot ryggen. Värkarna har gjort så pass ont att jag inte kunnat sova ordentligt på två veckor. Har snittat på tre timmar sömn per natt ungefär.

De här två veckorna har jag varit inne på förlossningen fem gånger. Jag har fått Bricanyl och Citodon med mig hem, så har jag kunnat sova ett par timmar mer. Jag har sovit över på förlossningen två nätter. Första natten var det för att livmodertappen förkortats, blivit mjuk och öppnat sig, så de kunde inte svära på att det inte var på gång. Men eftersom jag var så utmattad av allt ont och brist på sömn ville de ge mig en natts sömn ifall det skulle dra igång. De krökade ner mig med morfin och benso och jag fick sova hela sju timmar. Himmelrike!

I natt har jag också sovit på förlossningen. Jag fick ett smärre sammanbrott i natt efter att ha haft så ont i rygg och livmoder så länge och inte fått sova, så Kärleken körde in mig. Läkarna pratade om igångsättning, men det vill jag till varje pris undvika! Blev ju igångsatt när Kråkan skulle ut och fy för bövelen, det slipper jag helst. Så länge Ru mår bra där inne får hen komma ut för egen maskin.

Dock svepte läkaren lite hinnor (nu två cm öppen) tidigt i morse och sen blev jag nerkrökad igen och fick sova fem timmar.

Nu har vi en plan. Jag har fått ett recept på Citodon att ta till natten så jag slipper ifrån smärtor och värk och kan sova. (Jag har bara fått med mig två Citodon varje gång jag varit på förlossningen och eftersom jag helst sover hemma och inte orkar hålla på att åka fram och tillbaks till förlossningen varenda kväll för att få sova har jag inte tagit båda två innan sängdags utan bara en för att öka chansen att jag kan sova ett par, tre timmar även natten därpå utan att behöva åka in.) Läkarna har försäkrat mig om att två Citodon till natten inte är skadligt för Ru på något sätt, så jag får ju lov att lita på det, trots att det inte alls känns bra att stoppa i sig narkotikaklassade läkemedel när man har en lite kotte i magen. 2 januari ska jag på återbesök för att kolla hur Ru mår, hur jag mår och hur livmodertappen mår. Dessutom ska de kolla mitt Hb igen eftersom det nu sjunkit till 89. Lär väl få järninfusion den 2 jan om det inte stigit, man blöder ju en del när man föder barn…

Situationen de senaste veckorna har ju varit helt ohållbar. Att inte få sova gör värk och smärtor ännu värre och om nu Ru skulle få för sig att komma ut är det ju kanske inte helt lämpligt att hen ska börja sitt liv med en mamma som är så utmattad att hon är färdig att hoppa från ett fönster i ren desperaton. Så det får bli Citodon till natten om jag har ont, även om det inte känns helt ok.

Men av två onda ting…

Julen har alltså tillbringats här hemma, vi har inte vågat åka någonstans. Mamma och Partnern och Siska har varit här, de åkte hem idag (eller igår, beroende på hur man ser det nu när klockan passerat midnatt).

Tomten kom såklart på julafton och Kråkan hoppade och studsade som en liten studsboll när han kom. Inte ett dugg rädd eller avvaktande. Han hade en säck som var så stor att den inte ens kom in genom dörren. Och 90% av klapparna var till kråkan. Herregud! Vi måste skaffa oss större bostad för att få plats med alla hennes saker! Det börjar bli dags för en rejäl utrensning! Fast det är klart, snart kommer det ju en ny liten kotte som kommer få ärva…

Nyåret kommer också tillbringas hemmavid. Just nu håller vi bara tummarna att Ru håller sig på rätt sida livmodern fram tills 00.01 första januari 2014. Sen får hen komma precis när hen vill. Jag är less på att vara gravid nu. Tokless, faktiskt! Dessutom längtar jag efter att få lära känna den där lilla personen som huserat inuti mig i snart nio månader och som fått mig att kräkas fram till vecka 34.

Ska vi avsluta det hela med en liten tävling, kanske?! Ja! Det gör vi! Tävlingen består av två frågor som man får gissa på. Vinsten? Hmmm. En påse av vinnarens favoritgodis får det bli!

Okej, då kör vi!

  1. Är Ru utrustad med snopp eller snippa? (Vi vet inte, men jag har mina aningar.)
  2. När kommer Ru? (Datum och tid.)

Sist men inte minst!

GOTT NYTT ÅR!

 

7 reaktion på “2013

  1. Hej!

    Kul med uppdatering!
    Jag har läst här innan, fick nys om inlägget via bloglovin. Vilket år ni varit med om. Hoppas förlossningen går så smidigt det kan gå och ni kan landa som familj sedan!

  2. Oj, vilken lång bloggpaus, kul att du är tillbaka. Vilket dramatiskt år!

    Gissar så här:
    1. Ru har en snippa.
    2. Kommer 31/12 kl 16.00 (har iofs aldrig hört talas om någon som är född EXAKT klockan någonting, men någon ska ju vara den första).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>