Ru

Ursäkta radiotystnaden. Jag mådde lite risigt ett par dagar föra veckan och sen har jag liksom varit lite… upptagen.

Söndagen den 12 och måndagen den 13 januari mådde jag rätt risigt. Trött, illamående, matt, ont. Men på måndagen åkte jag och Kråkan till öppna förskolan på julgransplundring. Medan vi dansade ut julen kände jag att något hände, men kan inte beskriva vad. Det gjorde inte ont, det kändes bara annorlunda och förvärkarna ändrade karaktär.

Jag ville helst bara vila på eftermiddagen, men det var det en liten kråka som inte tillät. Vi käkade middag och lekte. När det var läggdags för kråkan klockan 19 märkte jag att det var lite blod i trosskyddet när jag gick på toa. Men inga värkar, inte ont.

Klockan 20 började jag känna att det värkte en del. Det kändes lite som magknip innan man behöver gå på toa. De kom tätt, men gjorde inte direkt ont. Men jag blev säker på att det var på gång och ringde efter mamma och Partnern. De har visserligen minst 5 timmar hit, men jag räknade med att gå hemma och vanka och andas i flera timmar. Minst hela natten.

Jag tänkte försöka vila lite inför den långa natten, men kom inte till ro. Klockan 21 bestämde jag mig för att ta en dusch. Dels för att fräscha till mig, dels för att lindra värkarna som nu var rejäla. Svåra att uthärda. Så fort jag rörde mig kom det en ny värk. Kärleken fick hjälpa mig av med kläderna.

Vi ringde efter grannen som lovat att passa kråkan om det blev akut, för efter duschen behövde vi åka in. Då stod jag knappt ut.

Strax innan 22 satte vi oss i bilen och åkte. Det vore synd att påstå att Kärleken körde lugnt och sansat. Jag tror han bröt ett dussin trafikregler. Körde alldeles för fort, körde mot rött. Jag satt alldeles blickstill i framsätet och fokuserade på att andas. Fy för satan. Jag funderade mycket över varför i hela friden man utsätter sig för att föda barn fler gånger än en.

När vi var inne i Uppsala trodde jag att jag skulle dö. På ett ungefär. När vi åkte ner för Karolinabacken var jag säker på att jag skulle dö. Jag sa till Kärleken att jag måste ha lustgas direkt när vi kommer in. Inget snack, ingen CTG-kurva. Bara lustgas och EDA.

Det tog ett tag att kravla sig in på själva förlossningen, för så fort jag rörde mig kom det en värk som fullkomligt tog andan ur mig. Jag var genomsvettig. Vi klev in på avdelningen runt 22.30.

Vi blev mötta av en undersköterska som ville ha in mig på ett bedömningsrum för snack och en kurva. Hon insisterade, men jag vägrade. När jag berättade att jag hade ont som satan i röven och bara MÅSTE ha lustgas gav hon sig och ledde mig mot ett förlossningsrum där en barnmorskestudent och en barnmorska mötte upp.

Kärleken gick ut för att parkera bilen och hämta min väska med förlossningsbrevet.

Av med byxor och tröja och så lustgas. Ljuva lustgas! Då kände jag att jo, jag kan föda det här barnet. Jag kommer inte dö. Jag berättade att jag ville ha EDA så snart det bara gick, men först ville de undersöka för att se hur långt jag kommit.

Jag var livrädd att det inte hänt nåt alls, att det bara gjorde såhär ont och det bara hänt pyttelite. Jag hade inte behövt oroa mig. Jag var 7 cm öppen. Ru mådde bra där inne. Det kände jag också, eftersom hen vände och vred på huvudet på sin väg ut och det kan jag meddela, det var INTE så jävla skönt!

Jag tjatade om den där EDAn men insåg också att det kanske inte skulle hinnas med. Alla i rummet lovade att göra sitt bästa för att hinna med EDA, men att de inte kunde lova.

Det gick några värkar, jag fick bra coachning av sköterska och Kärleken. Jag blev förbannad en gång på undersköterskan när hon sa att jag inte skulle andas lustgasen förrän jag hade värk och att just nu hade jag ingen värk. Men jag kände ju att värken var på väg, jag ville ha lustgas ombord innan den peakade. Då fräste jag lite.

Barnmorskan försökte sätta kanyl inför EDAn, men det gick inget vidare. Efter en massa stick fick hon äntligen dit den. Hon frågade mig bekymrat medan hon höll på om det gick bra med stickandet. Öööh, ärligt talat. Min muff håller just på att sprängas, jag kunde inte bry mig mindre om några stick i armarna! Jag kände det inte ens.

Jag frågade vad klockan var, den var strax innan 23. Jag insåg att det inte skulle bli födelsedag den 14 januari, utan på tjugondag Knut. En liten Knut alltså. Eller en Gunnar. Jag frågade “vi kommer inte hinna med nån EDA, va?!” Och jag kände att det var helt okej. Kroppen skötte liksom allt själv, det var bara att hänga med i svängarna och försöka att inte drabbas av panik.

Vilket var betydligt lättare sagt än gjort. Det ska erkännas.

Plötsligt kom en krystvärk. En liten en. Jag fick en varm handduk över underlivet. “Nu känner du att du inte kommer kunna låta bli att krysta, va?” frågade barnmorskan strax innan nästa värk.

Alldeles riktigt. Vilka urkrafter! Jag krystade, det brände och spände. Jag skrek. Värken klingade av. Jag försökte andas. Så kom nästa och jag krystade. Världen rämnade. Jag vrålade som ett djur, skrek bara rätt ut.

“Nu får du inte krysta, bara andas”. Det gick inte. Jag försökte verkligen. Sen fick jag krysta igen, men jag ville inte, det gjorde för ont. Världen hade ju rämnat och jag befann mig i fritt fall ute i ingenting, i ett vacuum.

Men så krystade jag och insåg samtidigt att men OJ, nu kommer ju bebisen. Det var en bebis där inne! Och ut kom den och skrek gjorde den. Högt och gällt. Klockan 23.06 föddes Ru. Tre timmar efter första onda värken.

WOW!

Vilken grej!

Ru var alldeles blå av att ha blivit klämd under den där värken där jag inte fick krysta men inte kunde låta bli. Mosad i ansiktet, blödningar i ögonvitorna. Men alldeles perfekt in i minsta detalj! Tio fingrar, tio tår. Massor av mörkt, mörkt brunt hår. Jag har fött ett barn med bara lustgas! Och fort gick det! Faan, vilken grej! Vilken tripp!

Vilken otrolig skillnad mot när Kråkan föddes, då jag blev igångsatt. Timme efter timme med skitjobbiga värkar. Inget hände. Två timmars krystande. Det gjorde förbannat mycket ondare den här gången, men det gjorde som inget. Det gick ju fort över. Jag hann inte ens bli trött!

Eftersom allt gick så fort och jag hade GBS i urinen (en bakterie som ibland kan ge blodförgiftning hos nyfödda) och jag inte hann få antibiotika under förlossningen togs det många prover på Ru och man kollade temp och andning ofta. Men allt såg bra ut.

Vi låg på BB i 2½ dygn och allt gick bara bra. Jag hade jobbiga eftervärkar som gjorde det svårt att sova. Första dygnet mådde Ru illa och kräktes, ville inte äta. Det berodde på att det fanns fostervatten kvar i magsäcken. När allt vatten var uppe var det amning dygnet runt som gällde. Såriga bröstvårtor, blodblandad mjölk.

Vi kom hem i torsdags och än så länge går allt bra här hemma. Det har varit lite gnöl och gnäll från Kråkans sida när mamma måste ta hand om Ru i första hand, men det har ändå gått över förväntan bra! Hon är världens bästa storasyster!

Mormor och Partnern var här tills i söndags. Så otroligt skönt att få lite avlastning, kunna lägga sig och sova mitt på dagen efter en vaknatt. För Ru sover väldigt gärna och väldigt bra på dagarna. Ju mer ljud, desto bättre. På nätterna ska det ätas. Inte sovas.

Som det ska vara med spädisar, med andra ord.

Och Ru, hon har en snippa. Hon heter Sigrid Marie Olivia. Och hon är den ljuvligaste lilla trollungen som världen någonsin skådat!

5 reaktion på “Ru

  1. Jättegrattis till den lilla dottern! Fantastiskt att föda med bara lustgas.
    Hoppas ni får många sköna, lugna dagar nu.

  2. Åh, va roligt att läsa! Min andra förlossning var nästan exakt som din. Fort som tusan gick det. Jag låg och hade frossa efteråt.
    Kram och grattis! <3

  3. Åh, underbart! Suck att jag aldrig får föda barn igen! Jag tycker att det är det häftigaste som finns. GRATTIS! Och Sigrid är jättefint.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>