Komaläge

Egentligen orkar jag inte sitta här och skriva, egentligen orkar jag bara ligga på sängen eller i soffan och sova. Och förresten vet jag inte vad jag ska skriva.

Kärleken kom inte hem förrän kl 4 på måndagsmorgonen och sov följaktligen inte mer än två timmar den natten. Jag försökte övertala honom att stanna hemma men han följde med ändå. Älskade underbara man!

 
Jag fick först prata med narkosläkaren och ställde alla de där nördiga frågorna jag funderat på hemma, på vilket sätt de inducerade narkosen, om jag skulle ligga på gas, i så fall vilken gas. Vilken typ av premedicinering jag skulle få, vilken typ av smärtlindring. Eftersom hon såg hur fantastiskt rädd jag var fick jag en rejäl hutt (8ml) Midazolam och två Panodil som smärtlindring. Jag fick även prata med kirurgen och ställa mina dumma frågor även till henne. Därefter tog en gullig narkossköterska hand om mig och jag grät och grät tills att jag i princip tuppade av av premedicineringen.

Tygapan Onkel Jonas fick följa med in på operation, men inte Kärleken. Så när de rullade iväg mig höll jag ett krampaktigt tag i Onkel och hade inte plats att hålla i syrgasmasken som jag fick framför näsan medan jag somnade. Jag tyckte det var svårt att andas i masken, jag snorade och snörvlade så och glömde bort det där med andningen.

Det var med skräck jag vaknade, jag kunde ju inte andas! Det var som om musklerna var förlamade. Jag försökte och försökte, nån apparat larmade och några personer tjatade på mig att andas. Till slut släppte förlamningen och jag kunde andas. Gudars så skönt! Men ajajaj, så ont i magen jag hade! Och så började alla muskler darra och skaka och krampa. Jag fick Fentanyl och morfin och något sorts kramplösande. Jag vet inte hur många gånger de fick pytsa på mer morfin innan jag slutade gny. Jag är inte stursk när det kommer till smärta!

Kärleken satt där vid sidan av sängen när jag orkade ta itu med omvärlden. Och jag var så snussugen att jag höll på att dö. Märkligt, det var länge sen jag snusade nu och jag har inte ens tänkt på snus på en vecka eller så. Men hade det funnits en snusdosa i salen just då hade jag inte tvekat en sekund!
På väg från uppvaket stannade vi till för att jag skulle gå på toa, jag trodde jag höll på att sprängas, så kissnödig var jag. Men jag kunde verkligen inte kissa! Det var stopp. Blåsmätargrejen visade att jag hade 700 ml i blåsan, så de fick tappa mig.

4 timmar senare skulle jag upp och kissa igen. Det gick inte så bra. 14 ml morfin i en fastande kropp som nyss varit sövd och utsatt för diverse rådbråkeri och som dessutom har ett näst intill patologiskt lågt blodtryck i vanliga fall – det kan bara gå på ett sätt. Avtuppning. Den yttersta förnedringen är att tuppa av iklädd en rock som är öppen baktill med absolut ingenting annat på kroppen.

Blåsmätarmojängen visade 800 ml när de väl fått upp mig i sängen igen. Jag fick försöka kissa på ett bäcken, men det gick ju inte såklart. Ont i magen hade jag också och magen var stenhård, som en träbit. Det kollades Hb och lite sånt och visst hade det sjunkit lite – kanske en liten blödning och därpå följade peritonitretning.

Och hela magen full med luft dessutom, eftersom de blåser upp magen och tippar en med huvudet neråt. Och luft i höger axel som gjorde ont som bara den! Hur fasen hamnar luften där egentligen?
Ja, inte kunde jag åka hem utan att kunna kissa, så jag fick komma upp på avdelningen. Efter diverse försök att kissa fick de tappa mig en tredje gång – då innehöll blåsan 625 ml. Och det var ungefär som att få en taggtråd indränkt i citron uppkörd i urinröret den där sista gången. Det sved!

Jag fick dexofen och alvedon och morfin under natten för att smärtan inte skulle göra att jag inte kunde kissa. Framåt morgonen kunde jag äntligen kissa för egen maskin! Ljuvlighet! Att kissa är en lyx man inte ska ta för given!

På eftermiddagen i tisdags fick jag åka hem. Sen dess har jag sovit. I princip. Hela tiden. Jag sover 20 timmar per dygn och gråter av trötthet de resterande 4 timmarna. Och Kärleken förstår ingenting och inte jag heller. Det var en ren plåga att ta sig till skolan och obligatoriska moment idag. Jag åkte hem innan lunch, sov två timmar, åkte tillbaks en timme, åkte hem, sov ett par timmar till.

Och ingen vet vad det är för fel på mig, varför jag får så ont i magen. Förmodligen är jag bara klen, det är min teori. Och varför i hela världen är jag så förlamande trött? Jag är bara glad att jag inte har ont till råga på allt.

4 reaktion på “Komaläge

  1. Uff… Inte mysigt alls. *Kramar om alldeles förskräckligt mycket*.

    En helt annan sak; jag tänkte posta din födelsedagspresent/julklapp i helgen, men så kom jag på att om ni kommer upp i mellandagarna så är ju det kanske lite onödigt att låta Posten tjäna en massa pengar :)
    Are we still on?

    *krya-på-sig Söt*

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>