Risig

Firandet av vår ettårsdag blev precis lika underbart som jag hoppats på. Vi gick och åt på en restaurang i stan som heter Lingon. Mums! Jag åt någon form av Skagenröra till förrätt och en underbar kycklingsallad till huvudrätt. Kärleken åt musslor till förrätt och köttbullar, potatismos och rårörda lingon till huvudrätt. Vi var båda två både mätta och nöjda i taxin på väg hem.

Resten av kvällen tänker jag inte skriva om här :)

I onsdags var jag och tog min första spruta med TBE-vaccin. Nu när jag blir bofast här uppe i TBE-land och jag träffar på fästingar varje dag, känns det bra att ha ett skydd.

I torsdags hade jag ont i axeln, nacken och huvudet och kände att jag var på väg att få feber. En inte helt ovanlig biverkning har jag förstått. Jag tog en Alvedon, gick ut i trädgården och pysslade, var ute med soporna och strosade omkring i största allmänhet. Det började klia över hela kroppen, i håret, handflatorna, armarna, magen, bröstet, halsen, inne i öronen. När jag tittade ner på armarna hade jag världens nässelutslag och så även på bröstet och magen.

Jag började ana oråd när läpparna började svullna och det kliade inne i halsen och jag gick till medicinskåpet. Jodå. Bredvid asken med Alvedon låg en lös karta med tabletter som jag tagit, i tron om att det var just Alvedon. Det var det inte. Det var Ipren.

Helvetes jävla förbannade skit, på ren svenska.

I ren panik rotade jag reda på mina Betapred i väskan, löste upp i vatten och drack. Tog en tablett antihistaminer också. Min Epi-Pen hade jag i beredskap medan jag försökte få tag på sjukvårdsrådgivningen som hade en telefonkö på 20 minuter. Jag vågade inte chansa utan bad Kärleken att köra mig till akuten. Det är bättre att chocka där än hemma.

Kärleken körde som en biltjyv och bröt nog mot ett par, tre trafikregler, men jag kunde inte bry mig mindre. Väl framme på akuten fick jag vackert ta en kölapp och vänta, vänta, vänta medan det började väsa i luftrören. Receptionisten var det långsammaste jag varit med om! Hon knappade och knappade och knappade och när jag frågade om jag kunde gå ut och vänta i väntrummet sa hon bara “nä, vänta lite” och fortsatte knappa, knappa , knappa. En sjuksköerska som stod bakom receptionisten verkade få nog tillslut och frågade henne om hon var klar. Hon mumlade bara något till svar. Sjuksköterskan gick helt sonika runt och hämtade in mig på akuten direkt medan receptionisten fortsatte knappa.

Svullnaden i läpparna började lägga sig och nässelutslagen likaså. Syremättnaden var bra. Jag fick mer antihistamin och väntade sedan på läkaren. Så fick jag svårt att andas och syremättnaden sjönk till under 90%. På med syrgas och en spruta adrenalin och två tabletter antihistamin till.

Det släppte och sen mådde jag ganska bra. Jag låg kvar på övervakningen någon timme och sen kunde jag åka hem.

PUH!

Exakt hur klantig får man lov att vara?! Att ta fel medicin! Herreminje! Det är ett misstag jag aldrig kommer göra om i alla fall. Snacka om skärrad! Att inte få luft och bara se syremättnanden sjunka gjorde mig totalt livrädd! Jag vill inte dö!

Igår morse kände jag mig hyfsat pigg och for iväg till jobbet som vanligt. Förutom en irriterande klåda och ett knallrött ansikte och en irritation i halsen kände jag inte av något alls.

Det var lugnt på förmiddagen då jag var på polikliniken, men på eftermiddagen på akuten var det helt sjukt mycket patienter. Vi fick kalla in en extraresurs för att alls ha en chans att hinna med. Många djurägare var sura och irriterade över den långa väntan, men vad kan man göra? Det är ju så även på akuten på ett “riktigt” sjukhus. De riktigt sjuka patienterna måste gå före i kön och då får de andra vänta. Att ha sex patienter på gång samtidigt och kuta som ett skållat troll i korridorerna är precis på gränsen för vad åtminstone jag klarar av.

På vägen hem började det klia ännu mer i halsen, på armarna och på magen. Även överläppen började svullna. När jag var vid Hummelsta ringde jag sjukvårdsrådgivningen och när jag passerat Enköping kom jag fram. De sa att jag genast skulle åka till lasarettet i Enköping. Vid det laget hade det börjat väsa i luftvägarna igen. Öh, jag hittar ju inte till lasarettet i Enköping. Jag skulle bli tvungen att vända och åka tillbaks och leta efter skyltar. Skärrad som fasen var jag också.

Okej, sa sköterskan i andra änden. Stanna bilen vid kanten, sätt på varningsblinkers och så kopplar jag dig till SOS. Jag hann inte protestera förrän jag hade SOS på tråden och de skulle skicka en ambulans. De bad mig ta min Epi-Pen och det gjorde jag. AJJE!

Alltså, hur pinsamt kan det bli?! Där, vid sidan av 55:an står jag med min bil och så kommer ambulansen tjutande och lastar in mig i den och åker med blåljusen på till lasarettet. Höhö, att jag skämdes var bara en underdrift.

I ambulansen fick jag ytterligare 12 st Betapred och på lasarettet fick jag mer Tavegyl. Jag mådde rätt hyfsat, tyckte jag och började förbereda mig på att åka hem då det, helt plötsligt, blev bomtätt i luftrören och jag såg på monitorn att syremättnaden sjönk till 87%. Oh my! Jag låg ensam inne på ett rum och ringde självklart på klockan. Vilken fart det blev på dem! På med 5 liter syrgas, EKG och infart i armen, doktorn kom springande och ordinerade Ventoline. Det blev lite bättre och saturationen steg till 93-94 % Puh! Jag fick två omgångar Ventoline till innan saturationen kom upp i 96% och läkaren var nöjd och jag kunde åka hem.

Snacka om skakis! Totalt skärrad och full med adrenalin och Ventoline. När jag väl kom hem trodde jag att jag var på väg att dö igen, mitt blodtryck var någonstans i fotknölshöjd och jag orkade varken borsta tänder eller klä av mig utan stöp direkt i säng med en puls på 130 och med en känsla av att tuppa av när som helst trots att jag låg ner.

Jag lyckades somna i alla fall och vaknade imorse och var inte död.

Idag kliar det bara lite, men jag är yr och matt och orkar inte så mycket. Det var meningen att vi skulle till Grönan med svägerskan och Lillan idag, men jag har inte lust att hamna på ett sjukhus i Stockholm också. Nån måtta på dramatiken får det vara.

Jag skäms när jag skriver ner det här. Oklart varför. Kanske för att jag har mig själv att skylla för att jag stoppade i mig tabletter jag vet att jag inte tål. Men nu är det i alla fall bevisat med all önskvärd tydlighet – jag tål inte NSAID. Oavsett vad de skeptiska läkare jag träffat på säger.

7 reaktion på “Risig

  1. Gud vad hemskt. Skäms inte för du tog fel tablett. Tänk vad bra att du vet nu istället och nu får alla såna preparat vara förbjudna hemma hos er för all framtid. *stor kram!*

  2. aniara >> Ja, nu vet jag. Men Kärleken tar såna ibland när han har problem med sitt knä. Men i fortsättningen kommer jag se efter 3 ggr innan jag stoppar någon som helst tablett i munnen igen.

    Sofia >> Resa var ordet, sa Bull :|

    Smulan >> Usch, ja :|

  3. Näe, det är så att jag önskar att det vore lite mer händelsefattigt emellanåt :|

  4. Shit.. du ser insidan på sjukhusen allt för ofta. Sköt om dig och släng Ipren vettja ;) TUR det gick så bra. KRAM!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>