Död sill

Det var helt jäkla galet på jobbet igår kväll/natt. Det ena djuret mer döende än det andra. Det drällde av livmoderinflammationer, anafylaktiska reaktioner, ormbitna, urinstopp, akuta glaukom, hemolytiska anemier osv osv. Jag trodde jag skulle bli knäpp! Våra sköterskor slet häcken av sig, det satt djur på vartenda rum och de rummen det inte satt djur i var nedsölade av blod, kräkningar eller fulla av intensivvårdsprylar och därmed inte möjliga att använda. För att städa hanns inte med, om vi säger så.

Det enda positiva var väl att jag inte hann tänka på intervjun idag, min hjärna var full nog med ordinationer och vafaaanvardetnumangavtillhundarmedglaukomochhurmätermanegentligentrycketiögatochnärärdetförhögtegentligen.

Nackdelen var att när jag kom hem kl 2 inatt och skulle sova så hann jag tänka desto mer på intervjun idag. Och alla skitdåliga djur som höll på att dö och om jag givit rätt ordinationer och om jag verkligen skrev ner allt i journalen.

Så särskilt mycket sömn blev det inte, nej. Det var inte så lätt att ta sig upp ur sängen kl 8 imorse.

Det kändes… udda… att gå på den där intervjun. Varför kan jag inte riktigt berätta just nu, jag vill inte jinxa något. Riktigt hur det gick vet jag inte heller. Jag tror det gick ganska bra. Jag förvarnade om att om jag pratade i nattmössan så var det förmodligen för att jag var en smula sliten.

Anställningen står mellan mig och en annan (såklart mer meriterad) veterinär. Så jag har väl knappt 50% chans att få det. Av 4 sökande har de i alla fall valt ut mig för att komma på intervju, så det får jag ju se som något positivt. Något i min ansökan tilltalade, tydligen.

Fifan, jag får besked i mitten av nästa vecka. Jag VILL ha det där jobbet så himla mycket att jag nästan blir tårögd när jag tänker på det.

Efter intervjun åkte jag hem och försökte sova en timme. Det gick väl “sådär”.

Sen var det bara att brygga en kopp kaffe att ha i termosmuggen och sätta sig i bilen och köra till jobbet.

Min bokade lista var helt sjuk, det körde ihop sig redan vid första patienten. Ett återbesök för koll analsäck, som ju ska gå snabbt, drog ut på tiden något så alldeles infernaliskt och mitt rum blev ockuperat av den hunden och alla andra fick vänta och sen fastnade jag med en ögonpatient i nästan en timme eftersom ögonveterinären var upptagen osv osv.

Jag hann kasta i mig lite mat innan jag gick på kvällspasset på akuten.

Till en början var det hyfsat lugnt, förutom en opererad livmoderinflammation som närapå skrämde livet ur både mig, övriga veterinärer och ffa sina ägare som just skulle till att ta hem hunden. Jag sprang som ett skållat troll i korridorerna och var livrädd att hunden skulle dö. Det gjorde den nu inte, det var ingen fara på taket, men innan vi fått klarhet i det var hjärtat minst sagt i halsgropen.

Sen har det rullat på med en dålig gastroenterit, en urgammal katt med ulcererad juvertumör som fick somna, en valp som ätit en strumpa och lite annat smått och gott. Jag har haft att göra, kan man säga.

Nu är jag så trött att hela golvet går i vågor och ryggen värker. Bäst att jag trillar i säng!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>