Inte så lätt

Det är inte så lätt alla gånger, det här yrket jag valt. Inte helt lätt att förhålla sig till människor alla gånger. Vissa kryper in under skinnet på mig. Det finns ytterligheter åt alla håll.

Familjen som kom remitterad med sin gamla hund på torsdagskvällen. Hunden hade uppenbart kraftiga smärtor, trots den starkaste smärtlindringen vi kan ge. Medskickade röntgenplåtar visade kraftig osteolys i en nackkota. Misstanke osteosarcom. Diffdiagnosen är väl osteomyelit. Oavsett vilket är prognosen usel. Efter en del diskussioner med djurägarna kom de fram till att de ville att hunden skulle få somna för att slippa plågorna. De väntade in den sista familjemedlemmen som hade långt att åka, de var kvar på stora djursjukhuset hela kvällen. De ville att jag skulle ge sprutan och jag lovade att stanna kvar och göra det. Självklart! Att låta en veterinär som de aldrig träffat tidigare och aldrig pratat med ge hunden sprutan skulle aldrig falla mig in.

Strax innan 24 kom den sista familjemedlemmen. Vi satte kanyl och hunden fick somna. Och det var så bedrövligt sorgligt. De grät och grät och även jag grät ett par tårar. Jag satt kvar hos dem länge, en hand på någons axel, den andra på någons hand. Åh, vad jag önskar att jag kunnat göra något mer för dem. Önskar att jag kunde lagat deras älskade hund.

Och vissa djurägare går inte att prata med, de kan inte ta in det man säger. Jag antar att det är någon sorts chock- och krisreaktion. De är inte realistiska. En svårt, svårt skadad katt. Dessutom vildkatt och oförsäkrad. De ville till varje pris försöka rädda katten, kosta vad det kosta ville i både pengar och engagemang. Det gick verkligen inte fram att det är elakt mot katten att ens försöka. Det kommer inte att gå. Det lidande som katten måste utstå under tiden är inte acceptabelt, även om vi kunnat rädda den. Ibland kan vi inte, allt går inte alltid att laga.

Och så katten som ramlat från hög höjd. Den var hängig och svullen på ryggen, stod det i bokningslistan. Jag gick in till katten och djurägaren. Jodå, nog var katten hängig alltid. Bleka och snustorra slemhinnor. Och hela katten var full med subcutant emfysem. Jag skojar inte att den var som en ballong. Jag har aldrig sett något liknande. Det var inte ens så att det knastrade när jag tog på huden, det var som att ta på en ballong med päls på.
-Hoppsan, tänkte jag. Vad ska jag göra nu då? Katten är oförsäkrad.

Jag började fråga ut djurägaren för hur många timmar sen olyckan inträffat. Gissa vad människan säger?!
-Tja, det var två dagar sen. Hon har bara legat sen dess och inte ätit eller varit på lådan, men hon har druckit i alla fall.

Den stackars, stackars katten hade legat sådär i två dagar! Jag hade inte särskilt stort medlidande med den djurägaren när jag lät den katten somna. Mitt medlidande låg hos katten. Stackars lilla pissemjau!

Så, ja, det är inte bara det medicinska som är svårt alla gånger. Det är så mycket annat.

En reaktion på “Inte så lätt

  1. Hej!
    lite gammalt inlägg men man kan ju alltid fråga.
    Vad kan det bero på när en valp får diagnos osteomyelit?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>