Lilla Mysans

Jo, vi har haft det oförskämt bra. Jämtland har visat sig från sin allra bästa sida, inklusive vädret. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag måste ha varit jämte i mitt tidigare liv. Säkert en gammal surjämte, men ändå

Resan upp gick bra. Viran sov hela resan med ett par korta avbrott för mat och blöjbyte. Vi trodde inte att hon skulle kunna sova på natten bara för det, men hon har sovit som Törnrosa hela vistelsen. Bara vaknat en gång per natt för mat. En enda natt ville hon ha mat två gånger och en natt sov hon hela natten!

Vi har varit ute på båttur på Storsjön. Svärfar styrde båten och svärmor, Kärleken, Viran och jag satt och njöt av sol och vågskvalp.

Svärfar på väg ner till båten

Ljuvlig utsikt

Lillan sover till ljudet av båtmotorn

Vi lade till vid en ö och fikade. Dessvärre ville motorn inte starta när vi skulle iväg igen, så vi blev sittandes på bryggan i ungefär fem timmar. Kärlekens bror kom då med en utombordsmotor. Som inte heller ville starta. Inte förrän Kärleken försökte starta den, vill säga Stackars svärfar tyckte nog att det var jättejobbigt att han inte fick igång båten igen, men jag tyckte det var mysigt att sitta där på bryggan i solen och lyssna på vågskvalp. Viran gick det inte heller någon nöd på. Maten har jag ju alltid med mig och blöjor fanns det också

Vi har också varit på ett sommarkafé där vi träffade en massa ingifta släktingar som passade på att beundra Viran. Vi fikade och pratade länge i solen.

Utsikt från kafét

Vi har också hälsat på och fått besök av vänner.

Utsikt från en av vännernas balkong

Viran har blivit beundrad av hela tjocka släkten och vännerna. Hon har fått ännu fler mjukisdjur och kasse efter kasse med kläder.

Ett par dagar tillbringade vi i stugan i Fyrås. Vi lagade mat på vedspisen och njöt av frukostar och middagar på verandan, härlig utsikt och vi tog med oss två kartonger med böcker som Kärleken hade i ett uthus. På kvällarna eldade vi i kaminen och tittade på flera avsnitt av The Wire och åt sjuka mängder godis.

Utsikt från Fyrås

Vi var inne i Hammerdal och hälsade på Kärlekens mormor och morfar på kyrkogården och åt en glass nere vid vattnet.

Viran trivs numer bäst hos mamma eller pappa, det skriks ganska högljutt när hon är hos någon annan. Men hon har allt lyckats somna i farmors famn några gånger och farbror och faster gillade hon också. Hon har sovit ganska mycket, även på dagtid, hon orkar vara vaken en eller max två timmar. Men när hon är vaken är hon väldigt vaken. Hon är med och uppmärksam och pratar väldigt mycket.

Hon blir både lätt uttråkad och lätt överstimulerad. Det är svårt att hitta balansen. För mycket intryck när hon är koncentrerad får henne att skrika och kinka. För länge på ett och samma ställe eller för lite att titta på får samma effekt. Då får man bära. Bära, bära, bära. Med ansiktet utåt, så att hon kan se. Man får inte sätta sig eller stå till. Det måste vara rörelse hela tiden. Så somnar hon och sover en stund och sen orkar hon vara vaken någon eller ett par timmar till.

Hon orkar hålla upp huvudet själv korta stunder när hon ligger på mage och är väldigt stabil i nacken när man bär henne. Idag rullade hon nästan över från mage till rygg. Jag fick hjälpa henne lite på traven och hon blev superglad när hon kom över på rygg och pratade och pratade. “Äää, ooouu, neeee, däääh, naaain”. Och så tjuter och lite och gurglar och mamman älskar sig vanvettig.

Igår åkte vi hemåt. På vägen stannade vi i Hammarstrand och hälsade på Kärlekens farmor och farfar på kyrkogården. Lillan har fått sitt namn efter Kärlekens farmor, så det kändes inte mer än rätt att presentera dem för varandra.

Det blev en del skrikande och en förfärlig massa bajsande på vägen hem. Hon var snål med bajsandet några dagar, allt som krävdes var tydligen en bilresa. Hon bajsade ner två par bodysar, ett par byxor och fyra blöjor. Alla stopp gjorde att det tog lååång tid att ta sig hem. Så när vi väl landade här hemma orkade vi inte göra något annat än att slappa i soffan framför ännu några avsnitt av The Wire.

Det sista av blöjbytena. Tur att det var bra väder, så vi kunde byta blöja på motorhuven

Idag lät Kärleken mig få sovmorgon. Efter att ha matat Viran runt 9, somnade jag om och sov till 11. Sen kokade han kaffe till mig och vyssade Viran till sömns när det var dags för middagsvilan. Han lagade till och med middagen medan jag låg på en filt på golvet och skrattade tillsammans med vår dotter.

Jag har i sanning världens bästa Kärlek och Viran har världens bästa pappa. Jag älskar min lilla familj så gränslöst mycket!

Comments (0) Aug 22 2010

Igår kväll kom vi tillbaks till Uppland. Vi har haft två underbara veckor. Lite mer detaljer kommer sen när vi packat upp och kommit iordning här hemma.

Comments (2) Aug 22 2010

Nu bär det av till Jämtland och Virans farmor och farfar.

Hej så länge!

Comments (2) Aug 10 2010

Idag är en stor dag! Idag ska firas med partytrumpeter, ballonger och serpentiner. Varför?

Mammas finaste lilla Elvira har sovit HELA NATTEN!

Jag vet, det är knappt man tror det är sant. Jag vågade inte resa mig upp och kolla om hon levde när klockan närmade sig 7. Tänkte att hon måste ha dött, jag var så rädd!

Men där låg hon och snusade så sött. Mammas lilla sockertopp.

Hon somnade 23.30 av pappas eminenta nattning. Vaknade 7.30 för mat. Nu klockan 8 sover hon igen.

Jag vet, jag kommer ångra att jag skryter om det här. I natt eller en annan natt lär vi få igen för gammal ost. Men just nu, idag, är vi två stolta föräldrar till den ljuvligaste lilla ungen på jorden. Ba så ni vet!

Comments (3) Aug 09 2010

Jag laddade inför gårdagsnatten genom att ta en powernap medan Kärleken var ute på barnvagnspromenad med Viran. Jag blev inte så mycket piggare, men på bättre humör. Jag känner mig som världens sämsta mamma och sambo när jag har sovit för lite. Jag bara gnäller och tjatar och har ett tålamod som är kortare än Virans näsa.

Vi började läggningsförsöken runt 21.30. De senaste nätterna har det tagit runt 7 timmar att få henne att somna.

Hon bökade och stökade en del, fick lite magknip, somnade, vaknade efter 10 minuter, i med nappen, hon somnade om.

Och sen sov hon. Klockan 22.30 sov hon.

Klockan 3 vaknade hon, fick mat, somnade om.

Och sov. Till klockan 6. I med nappen och somna om.

Och sov. Till klockan 7. Fick mat och somnade om.

Och sov. Till klockan 10.30.

Chocken höll mig vaken stora delar av natten. Chocken! Jag trodde inte det var sant!

Och hon har sovit stora delar av dagen idag med. Och nu gick jag upp för att lägga henne, beredd på några timmar lång läggningsprocedur. Jag fick ta upp henne en gång, gick ett varv i sovrummet, ut i hallen, in i barnkammaren, ut i hallen, in i sovrummet. La ner henne. Hon sover. Och hon sover fortfarande, 20 minuter senare.

Jag vågar inte riktigt tro på att det är sant. Jag har en liten ångestklump i magen. Hoppas på att sova bättre i natt, lika bra som Viran. För pappan är inte hemma och kan byta av när mamman inte pallar trycket. Han är ute och fångar bovar och knarkomaner på reggaefestivalen hela natten.

En bra grej är att det äntligen börjat hända saker på vågen. Har tappat ett par kilo. Det kan ha med min mission att försöka powerwalka åtminstone varannan dag att göra. Och att jag gör lite små styrkeövningar för mage och rygg lite då och då. Inget avancerat.

Herregud, jag orkar inte göra en enda chin! En graviditet gör inte underverk för varesig styrka eller kondis!

Det konstiga är dock att jag var säker på att jag gått upp i vikt, eftersom den stora amningshungern drabbat mig. Jag överdriver inte när jag säger att jag aldrig varit så här hungrig i hela mitt liv! Igår tryckte jag i mig en halv grillad kyckling och potatissallad för ett helt kompani. Tre timmar senare var jag hungrig igen. Och i natt var jag så hungrig att jag hade ont i magen. Jag fick gå upp och äta en banan.

Men jag tackar och tar emot. Äta som en häst och gå ner i vikt samtidigt. Nu är det “bara” 8 kilo kvar till ursprungsvikten. Jag tänkte ge det till jul, är det inte borta då, får jag ta i med hårdhandskarna.

Nähäpp, man kanske skulle passa på att försöka sova lite nu då. Man vet aldrig när man får sova igen.

Comments (0) Aug 06 2010

Du har väl skrivit på?

Jag köper inga stereotypt “tjejiga” kläder till Viran. Helst inga stereotypt “killiga” heller, men hellre det. Jag vill ha barnkläder som kan bäras av pojkar såväl som flickor. För att det är BARN. Inga dockor. Inga små vuxna.

Pojkar ska kunna vara söta i sina kläder likaväl som flickor ska kunna vara tuffa.

Comments (2) Aug 06 2010

Comments (2) Aug 05 2010

Herregud, Jesus och hans ömma moder Maria. Var får barnet all energi ifrån?! Hon är vaken dygnet runt nu. Jag skojar inte. Små tupplurar på en halvtimme-timme ett par gånger per dygn bara. Sen är hon vaken. Vaken, vaken, vaken.

Jag tackar de högre makterna att hon åtminstone inte skriker. Hon är bara… vaken. Ligger och skrattar, jollrar, kvittrar som en liten fågel. Då tänker man att: tja, hon kan ju få ligga där och vara vaken själv. Men se, det går inte. För det är inget kul att skratta, jollra och kvittra som en liten fågel om ingen ser eller hör på.

Så då är det bäst att gapa tills man fångar någon av de dödströtta föräldrarnas uppmärksamhet.

Jag lovar, vi har provat varenda knep i boken. Vagnpromenad, babybjörn, köra bil och resten av repertoaren. Ja, hon somnar. Men när man stannar vagnen eller bilen eller knäpper av sig babybjörnen slår hon upp sina skiffergrå och så är man på ruta ett igen.

I natt sov hon mellan 22 och 23. Sen 2.30 till 3.30. Och därefter 4.30 till 7.30. Och 8-10. Därefter har det varit full rulle hela dagen. Tills nu kl 14, nu halvslumrar hon lite på soffan.

Jesus. (Jag slår vad om att hans ömma moder Maria inte behövde vara vaken på nätterna tillsammans med honom, han sov säkert sött från dag ett och skrek nog aldrig. Nästa gång ska jag också föda en Messias.) Jag längtar tills den här fasen är över. Det känns trist att ragla omkring som ett fyllo här hemma och inte orka ta sig iväg någonstans, inte ens orka vara ute i trädgården i det härliga vädret.

Men så fyrar hon av sina leenden och allt är förlåtet och glömt och man orkar vara vaken en natt till

Comments (0) Aug 05 2010

Fick just sms från Kärleken. Han står och vaktar en dumpad flyktbil.

Han meddelade att han är översållad av bärfisar.

Detta bådar inte gott! Dags att ta reda på vad för preventivmedel vi ska satsa på!

Comments (4) Aug 02 2010

Fy, vilken mardröm jag hade i natt.

Jag drömde att jag var gravid igen. Hujedamej, så skönt det var att vakna!

Jag njuter varje dag av att vara ogravid.

• Jag når att raka benen
• Jag når att klippa tånaglarna
• Jag ser att raka bikinilinjen
• Jag får på mig skor
• Jag behöver inte kissa en gång i kvarten
• Jag har inte ont precis över jävla-allt.
• Jag kan gå i normalt tempo utan att dö av smärtor eller andfåddhet
• Jag kan dammsuga huset utan att vara sängliggande ett dygn efteråt
• Inga sura uppstötningar
• Det skvalpar inte av vätska (bara av fett) när jag går
• Och det bästa av allt: Jag kan pussa och krama och titta på min älskade lilla unge när och hur ofta jag vill!

Det tog ett tag innan jag blev kär i henne. Jag kände direkt rent instinktivt att jag måste ta hand om henne, kosta vad det kosta ville, inget ont får någonsin hända henne. Och jag tyckte att hon var (är) det finaste jag någonsin sett. Men den där kärleken dröjde ett tag.

Jag har en känsla av att det är lite förbjudet att prata om det, att man inte är superkär och lycklig direkt när man klämt ut den där ungen. Jag var inte det. Det tog ett par minuter innan jag ens klarade av att titta på henne, innan jag ville ta i henne. Jag ville samla mig och känna att jag var redo att ta emot den där nya lilla personen innan jag fick upp henne på bröstet.

Och när jag var det oroade jag mig mest över att det kanske var något fel på henne. Att hon hade Downs Syndrom. Eller att hon inte fick luft, eftersom hon inte skrek utan mest låg och hackade.

Det är svårt att säga när jag började känna att jag älskar henne. Det har kommit gradvis. Och kärleken bara ökar och ökar i intensitet, ibland gör det ont. Ibland tänker jag att det inte är möjligt att älska mer än såhär. Bara för att upptäcka att jag älskar henne ÄNNU mer nästa dag. Ibland tror jag att jag ska sprängas av kärlek. Poff!

Varje gång jag tar upp henne och håller henne intill mig säger jag det till henne: Mamma älskar dig! Mest i hela, hela världen!

Att älska så hämningslöst är underbart. Och hemskt. För man blir så sårbar och hudlös. Jag vet att om något hände mitt lilla barn skulle jag aldrig någonsin bli människa igen. Då skulle jag lika gärna kunna lägga mig ner och dö själv.

Så hur underbart och skrämmande det än är att vara mamma, så är jag fortfarande övertygad om att det inte blir några syskon. Fy för bövelen för att vara gravid igen! Och fy för bövelen för att föda barn igen. No way, José!

Comments (0) Aug 02 2010