Lovet i bilder

En liten uppdatering kanske vore på sin plats…

Lovet har bjudit på

Julfirande

 

och därpå följade tågåkning norröver till Jämtland där Kärleken firat jul med sin familj. Det var mysigt som 17 att åka nattåg! Det har jag inte gjort sen jag var barn. Visst var det trångt och varmt som i en bastu, men det gjorde inte något. När tåget kom in till stationen tidigt på annandagens morgon väntade Kärleken där på mig och vi kröp ner i sängen och sov ytterligare några timmar innan det var dags att gå upp och möta familjen.

Väl i Jämtland har vi ägnat oss åt idel vinteraktiviteter så som

 Skridskoåkning. Hellre än bra, kanske man bör tillägga

 

Skotertur på isen

 

 Sparktur på isen iklädd Michelinutrustning

 

 Vacker soluppgång

 

 Kälkåkning i backar med liftsystem och olika lätta/svåra nerfarter. Den längsta nerfarten var 1250 meter lång! Hej vad det gick! Det var helt sjukt roligt! Rekommenderas om man har vägarna förbi Persåsen!

 

Solnedgång på väg hem från Persåsen

 

 

Åkt slalom i snö och blåst. Även det hellre än bra. Det blev några vurpor, men jag klarade mig undan några svåra skador. Jag behövde inte köras ner med skoter som sist jag åkte (för 17 år sen). När jag däremot klev ur bilen hemma på uppfarten efter en hel dag i backarna, halkade jag och vred till knät som givetvis svullnade och värkte ett par dagar efteråt. Tur att det gick över!

 

Åkt nordösterut för att hälsa på finaste Fin. Vidunderlig utsikt från bron strax innan samhället. Av Fin fick jag och Kärleken varsin mugg – min med kor på, Kärlekens med hästar på. Jag ska bespara er motiveringen till varför Kärleken fick hästar på sin ;) Dessutom fick jag en examenspresent som är så fin och unik att jag blev alldeles tårögd. Det kommer kort på den sen, efter själva examen. Hos Fin bjöds vi dessutom på elitgod stek med hel suverän sås! Receptet, Fin, receptet :p

 

Firat nyår på ett lugnt och sansat sätt hemma hos Kärlekens föräldrar. Det är kylan som ger mig den lätt maniska blicken på bilden, inget annat :)

 

 Njutit av nysnö och kyla

 

 Myst i soffan tillsammans med ett broderi

 

Njutit av ett alldeles vidunderligt landskap

 

Förutom allt ovan har vi även varit hemma hos en kompis till Kärleken på fest och dagen efter var jag inte alls särskilt pigg. Uff! Vi var även på ett bröllop då två av Kärlekens vänner gifte sig. Mycket fint, men jag var fortfarande sliten efter festen dagen innan. Vi har hälsat på Kärlekens syskon med familjer, vi har spelat spel, tittat på diabilder, tittat på film och ätit fantastiska mängder mat och godis. Nu måste jag späka mig fram till examen så jag inte spräcker klänningen.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag var nog jämte i mitt förra liv och jag hoppas att jag blir det någon gång i detta livet också.

Jag har haft det så bra under lovet, men det är allt skönt att vara hemma igen.

Dan före dan före…

Hoppla hej, här händer det grejer. Så mycket att jag blir alldeles matt bara vid tanken på att skriva om allt. Så jag väljer väl ut “godbitarna”.

Veckans föreläsningar har nått aldrig tidigare skådade höjder av tråkighet. Somliga stickar, andra läser till omtentor ( ;) ), vissa läser skönlitteratur och andra (däribland jag) sitter och tänker osedliga tankar om en viss Kärlek samt skickar sms och mms till hela Sverige. Däribland ett mms, vidarebefordrat från Kandidaten, som utlöste ett hysteriskt fnitteranfall hos mottagaren (som satt i bänkraden bakom mig) och avsändaren (dvs jag). Tårar sprutade, näsor rann, magar krampade och luft tappades. Allt medan föreläsaren malde och malde och malde och … ja ni kan ju gissa resten.

Det är alltid då de dyker upp, fnitteranfallen.

Efter en massa research av Kärleken, hjälp av lillebror och snack med facket och försäkringsbolaget har de äntligen kommit fram till att det, via försäkringen Kärleken har, finns ett anhörigstöd. Jag har rätt till 10 timmars kostnadsfri krishantering. Från det att Kärleken var i kontakt med facket tog det minre än en vecka innan jag satt i krissamtal. Det var ett bra samtal.

Ja, jag är bitter på polismyndigheten som inte har lagt två strån i kors för att hjälpa varken Kärleken eller mig. Kärleken har fått hjälp att bearbeta händelsen med krissamtal och debriefing, men allt det praktiska som har att göra med arbetsskadan han ådrog sig och skadeståndsanspråk har de bara ryckt på axlarna åt. Först efter påtryckningar har nu, 3½ månad efter händelsen, myndigheten skickat in anmälan om arbetsskada till försäkringsbolaget. När det gäller skadeståndet har de på myndigheten sagt att det är brottsoffermyndighetens bord. Där har de sagt tvärtom – att det är polismyndighetens bord. Så har han bollats runt. Och han är ändå “vid sinna sinnens fulla bruk” efter händelsen. Jag vill inte ens tänka på hur fullkomligt hjälplösa de “riktiga” brottsoffren måste känna sig.

Och jag är bitter på att allt har handlat om Kärleken, att hans vänner, att mina vänner, att myndigheten, att “alla” har brytt sig om hur han mår. Och jag då? Jag mår också. Jag känner mig som en gnällkärring och som ett “offer” när jag tänker så, men det gör det inte mindre sant. Och att jag blivit så påverkad av det hela har ju såklart påverkat Kärleken, det också. Hur kul kan det vara att gå till jobbet när ens flickvän ligger vaken hela natten och ångestsvettas och sitter hålögd framför tvn när man kommer hem på morgonen?

Så, tre månader senare får jag äntligen lite hjälp med krishantering. Bara jag får det ur systemet, får någon att prata med som inte genast frågar hur det är med Kärleken, någon som lyssnar på hur jag upplevde det, så kommer det bli fint som snus. Och snus är ju, som bekant, exakt hur fint som helst! Terapeuten pratade om EMDR (googla om du undrar, jag orkar inte länka), men det känns som att skjuta mygg med kanon. Och risken finns att det kommer upp andra grejor och det är INGET jag vill ta i nu, om vi säger så.

Jaha, den dagen jag var hos terapeuten var också samma dag som jag och Kärleken firade 7-månadersjubileum. Vi slog på stort och fikade på “vårt” fik där vi hade vår första dejt :) Det var klart mycket bättre än att sitta på urtrista föreläsningar och få något som måste kännas ungefär som rövcancer av de hårda stolarna.

I fredags flyttade jag över de sista grejerna från min lägenhet. I lördags flyttstädade jag. Som jag städade! Jag gnodde och fejade sex timmar i sträck, utan paus. Tur att jag bara hade 25 kvadrat! Ändå tyckte jag inte att det var så skitigt. Jag var lite imponerad över att jag inte skitat ner så mycket på de tre åren jag bott där, jag kanske inte är så grisig som jag tror att jag är.

Igår fixade jag det sista inför resan hit ner till västsverige och satte upp mitt namn bredvid Kärlekens på brevlådan. Nu är vi alltså officiellt sambos :D Jag fikade och bytte julklappar med grannen (som fått ett alldeles underbart besked idag, puh säger jag bara, nervwrecking är bara förnamnet) som sedan körde mig till tåget.

Åhej, så jobbigt att kånka med all packning och alla klappar på överfulla tåg och knökade perronger! Platsen för bagage är obefintlig på x2000 och alla hade väldigt mycket packning. Men alla tåg höll tiden och strax efter 22 landade jag på stationen inne i staden.

Idag har varit en dag fullpackad med aktiviteter. Jag gick upp tidigt och åkte till veterinärstationen inne i byn. Mest för att hälsa på och önska god jul, men också för att boka in lite jobbpass, kolla upp lite gamla patienter och provsvar. Pengar måste man som bekant ha, så det blir 2½ veckas jobb i slutet på januari och början på februari. Och åh, vad jag tycker om kollegorna! Och åh, vad jag vill jobba! Vill höra till. Ha ansvar (i lagoma doser) och göra nytta. Bli lite “skitig”.

Efter den visiten åkte jag hem och påbörjade skrivandet av julklappsrim. Jag hann inte så långt innan lillebror, svägerska och Lillan kom fram efter en lång resa. Om jag gnydde över jobbigheten att resa på tåg med mycket packning så tar jag tillbaks det. De hade lite mer packning, om man säger. Och en bebis. Och vagn.

Efter lite mys med Lillan for jag till grannstaden för att hälsa på bästvännen och Linis. Ahh, jag och Kärleken bara måste börja snickra på en egen liten minimänniska snart! Ticktack ticktack TICKTACK TICKTACK… Jag fick en elitfin t-shirt och scarf av Linis, åtta månader gammal, som varit och handlat för sin veckopeng. Av gudmor fick hon en bok att ha med sig i badet.

Efter ett par timmar åkte jag in till stan och utnyttjade ett presentkort på en underklädesaffär som jag fick i förskottsjulklapp av mamma igår. Eftersom det här var enda chansen för mig att utnyttja presentkortet fick jag det redan igår. För det köpte jag en skön och fin (och dyr!) bh. Värt!

Därefter kvistade jag in på apoteket och köpte Immodium och vätskeersättning för en hel armé, eftersom svägerskan ringde och meddelande att kräksjuka förmodligen graserar in da house. Det är inte ett besked man vill ha som emetofob, I tell you! Jag köpte även upp hela lagret med blåbärssoppa på Ica. Om gud är god kommer vi inte alla ligga pall här imorgon eller på julafton. Det vore just snyggt. Förhoppningsvis har Svägerskan bara ätit en dålig SJ-macka. Eller hur!? Visst måste det vara så?! Ja, så är det! Det bestämmer vi.

Med bilen full av förnödenheter hämtade jag upp exmannen som har födelsedag idag. Vi åkte till ett indiskt hak i grannstaden och käkade en finfin middag. Vi hade ett bra samtal och jag måste bara försöka släppa skuldkänslorna och inte glömma bort varför. Det är hårt och tufft, men det är nödvändigt och bra samtidigt. Rent, på något vis.

Nu är jag äntligen hemma igen och ska försöka skriva klart alla rim.

Jodå, så är det. Och jag mår INTE illa! Sådetså!

En vecka till jul

I söndags skulle Kärleken iväg på grabbkväll. Jag kunde ju inte vara sämre, så jag anordnade en tjejkväll här hemma. Det var så himla mysigt! Förutom jag kom svägerskan och Lillan, Kandidaten, kursare I med sin lilla Russelbebis, kursare C, grannen, och kursare J med sin valp.

Jag tar mig friheten att stjäla lite bilder från Kandidaten. Hoppas du ursäktar :)

Lillan viftar omkring på golvet

 

Kursare I‘s Russelbebis

 

Faster och Lillan

 

Kursare J‘s valp

 

Vi gullade med valpar och bebis och pratade en massa tjejsnack. Som kursare I uttryckte sig: på tjejpartyn ska man prata om de fyra S’en: Sex, Smink och Stora Snoppar. Ungefär så var det ;) Jag hade det så himla mysigt och bra! Jag älskar verkligen alla mina fina vänner! Pöss på er!

I måndags var första dagen jag kunde ha på mig byxor utan resår i midjan. Jeans alltså. Sweet. Att gå omkring som en pösmunk i mjukisbyxor har ju såklart sin charm och här i Gottsunda kan man nästan säga att Adidasbyxor med ränder på sidorna är mode. Men det är inget mode jag uppskattar. Jag kan ha jeans och jag kan sova på mage. Jag har fortfarande ingen känsel i huden medialt om snittet på vänster sida, men vad spelar det för roll?!

Det är långa och bitvis dödligt tråkiga dagar i skolan. Idag var den tråkigaste dagen sedan urminnes tider. Jag tror bestämt att man kan avlida av tristess, jag var inte långt borta idag kan jag meddela. Jag sms-terroriserade i stort sett alla i min telefonbok bara för att hålla mig vid mina sinnens fulla bruk. Nuff sagt om det.

Tja vad har mer hänt?

  • Jag har gråtit lite över Pussel, hunden som aldrig blev, när jag gav bort sakerna som skulle blivit hans
  • Jag har gråtit en hel massa över Ella Brun
  • Jag har skrattat så att jag fått magkramp, bara för att jag mår så bra och för att jag älskar så att jag tror jag sprängs
  • Jag har äntligen hittat ett par vita festskor till balen
  • Jag har lämnat in balklänningen för att få den uppsydd till rätt längd
  • Jag har fipplat en massa med adressändring och tillsist, efter ett par arga samtal, fått allt iordning. De ville nämligen inte byta mitt efternamn, utan bara lägga till mitt nya. Vilket skulle ge oss fyra namn på brevlådan. Mitt nuvarande, mitt gamla dubbelnamn och så Kärlekens efternamn. Smidigt…
  • Och så suttit oändliga timmar i föreläsningssalen. Jag är inte van! Jag förstår inte hur jag orkat med det i så många år!
  • Sökt jobb

Ja, det var väl ungefär det.

Förberedelser

Jag somnade i soffan framför Gilmore Girls imorse nångång runt 6. Kärleken hade haft stora problem att få mig att vakna och följa med honom till sängen när han kom hem. Själv har jag inga minnen av att jag tog mig från soffan och in i sängen, så jag får ta honom på hans ord. Jag vaknade kl 11 och kände mig som sju svåra år.

Dagen har mest ägnat sig åt förberedelser av olika slag.

Operationsförberedelser etc

Jag började med att åka och veckohandla och införskaffa bland annat Descutan på Apoteket. De hade varken det eller Hibiscrub, så någon tvagning med mer än tvål blir det inte ikväll eller imorgon. Jag har tvättat magen med handsprit, det borde ju vara okej tycker man. Det suraste är att jag måste plocka ut navelsmycket :( (Det gror igen på bara några timmar har jag märkt.)

Flyttförberedelser

Jag åkte hem till min gamla lägenhet och fyllde två flyttkartonger med glas och porslin.

Julförberedelser

Hem, packa upp alla varor och börja med storkok risgrynsgröt och en dubbel sats knäck. Ett smart knep med knäck är att man, när smeten är klar, häller den i en ursköljd och torr gammal mjölktetra. Sen häller man smeten i formarna från själva ”pipen” där man häller mjölken från. Minimalt med kladd och sen är det bara att slänga tetran i soporna. Hur smidigt som helst.

Höhö, jag visar helt klart oroande husmorstendenser – storkok gröt och smarta knäcktips. Ujuj, var ska det sluta?!

När Kärleken vaknade runt 16 käkade vi lite middag och sen åkte han till jobbet igen. Vrickat schema, måste jag säga. Slutar jobba kl 7 på söndagsmorgonen och går på kl 18 igen samma dag.

Jag skippade träningspasset jag planerat in idag och började packa in proslin och glas i skåpen. Herregud! Vi kommer aldrig någonsin lida brist på varken glas eller porslin! Jag är glas- och muggoman, han är porslinoman. Det är verkligen knökafullt i skåpen nu!

Nu har jag just duschat och tvagat magen extra noga. Jag dricker julmust och äter knäck så att det knakar i tänderna. Jag ska nog äta en clementin också. Det gäller att passa på – efter kl 24 får jag inte äta något. Tur att jag får dricka fram till kl 6 imorgon bitti i alla fall.

Nu går jag mest omkring och fnular i vår fina, mysiga, juliga lägenhet och väntar på att Kärleken ska komma hem och kramas lite innan vi somnar som två trötta sillar. Stackars Kärleken som kommer få ta hand om världens ynkligaste och bedrövligaste flickvän på sina lediga dagar. Han kommer få laga mat, diska och passa upp på mig medan jag ligger på soffan och gnyr.

Uh, jag ser verkligen inte fram emot det här! Tumhåll mellan 7.15 och 16 imorgon, tack. Jag planerar inte att kila vidare under narkosen, så jag säger ”på återseende”.

Pust

Hm, ja, alltså. Det gick väl sådär. Eller tja, hyfsat i alla fall. Jag svamlade lite och kom av mig lite nån gång, men i det stora hela är jag ganska nöjd. Framför allt är det skönt att det är klart! Nu är det bara de sista ändringarna och tilläggen i den skriftliga delen kvar och det lär inte ske förrän efter själva examensdagen, eftersom nästa kurs (den sista någonsin!) som börjar på torsdag och håller på till dagen innan examen (sic! Exakt hur otacksamt måste det inte vara att hålla i den sista föreläsningen på fredag eftermiddag innan examensdagen?!) lär vara ganska hektisk.

Kärleken kom till min presentation, trots att han fick jobba över och inte kom hem förrän kl 1 inatt. Och han var så fin när han satt utanför och väntade på att jag skulle hämta honom. Skjorta och slips och allt. Jag placerade honom långt bak så att jag inte skulle bli för distraherad av honom och komma av mig :)

Resten av dagen har ägnats åt allmänt pyssel. Kärleken dammade och dammsög medan jag var och handlade lite och förberedde dagens middag. Kärleken fixade också en snabbare brebandsuppkoppling till oss – mycket välbehövligt eftersom vi nu har det smalaste smalbandet som någonsin skådats.

Därefter bar det av till min lägenhet där vi började röja ur lite bland mina återstående prylar. Vi packade hela min bil full med skräp som vi slängde på återvinningen. Exakt hur vi ska få plats med återstående prylar i den här, redan smockfulla, lägenheten är för mig en gåta. Jag ska börja plocka hit resten på söndag. För imorgon ska jag åka och hälsa på bror med familj medan Kärleken sover efter nattpasset på jobbet.

Op-nojja

Öh, var tar dagarna vägen? Jag som skulle fixa presentationen av mitt examensarbete i god tid… Nu har jag bara morgondagen på mig och det går tröööögt!

Så vad har jag gjort hittills den här veckan?
- Ringt till Vägverket angående nytt namn på mitt körkort.
- Ringt till Posten och skällt för att jag verkar ha slutat existera efter namnbytet
- Skrivit på examensarbetet
- Varit på F&S några pass
- Gjort ett gravtest för att lugna Kärleken. Det var negativt, som väntat
- Lämnat tillbaks köksmöblerna som inte alls passade i vårt kök
- Varit och lyssnat på kursares presentationer av sina examensarbeten. Alla är så himla duktiga!
- Varit och blodgrupperat mig inför laparaskopin på måndag
- Nojjat över laparaskopin på måndag
- Drömt mardrömmar om laparaskopin på måndag
- Tjatat hål i hôvvet på Kärleken om laparaskopin på måndag

Jag är verkligen helt sjukt rädd/nervös/orolig/nojjig inför operationen på måndag.

Det är många komponenter och bottnar i det.

För det första är jag rädd för att bli sövd. Jag vet att de gör sånt flera gånger om dagen och att det ungefär aldrig händer något galet under en narkos. Men jag är rädd ändå. Jag avskyr att inte veta vad som händer med min kropp, att inte ha kontroll.

Och jag är rädd att något ska hända under operationen, någon komplikation. Blödning, blodtrycksfall, vad vet jag. Något som ger mig problem sen, efteråt. Jag är rädd för den postoperativa smärtan och jag är rädd för postoperativa sårinfektioner. Jag är rädd för hur jag kommer att må de första dagarna efter operationen – hur ynklig jag kommer vara. Hur mycket hjälp jag kommer behöva och ur svårt jag har att be om och ta emot hjälp (med senaste knäoperationen i färskt minne).

Jag är rädd att de ska hitta något. Någor farligt. Eller något som gör det omöjligt eller väldigt svårt för mig att bli gravid.

Men jag är ännu mer rädd för att de inte ska hitta något.

För varför har jag då så ont i magen? Jag är rädd att det ska bli som med mitt högra knä. Där jag genomgick undersökning efter undersökning utan att någon hittade något fel. Jag gjorde två (eller om det var tre) artroskopier, slätröntgen, MR, ultraljud. Allt visade ett normalt knä. Ändå hade jag så ont att jag trillade piller i groteska mängder och att gå som härifrån och till affären straffade sig med värk som krävde dubbel dos Citodon.

Och min ortopeds nedlåtande attityd. Han sa rent ut att han inte kunde göra något åt hjärnspöken. Att, eftersom jag hade en psykiatrisk diagnos, så var jag inte hans problem.

Det tog sju år. Tills jag lyckades tjata mig till en kortisoninjektion i knäleden. Varpå knät svullnade och den där cystan blev så stor att jag inte ens kunde böja på knät för att den tog emot.

När jag då kom in akut till ortopeden och hoppade in på ett ben, in på min ortopeds kontor, utan att föranmäla mig i receptionen, utan att knacka på. Då äntligen! Ajdå, sa han, det där måste göra ont.

Ehm, ja, det är det jag försökt säga i låt se…. SJU ÅR!!

Två månader senare fick jag en operationstid. Cystan, en del av ledkapseln och den massakrerade mediala menisken (som hade missats trots alla undersökningar) avlägsnades och sedan dess är jag i princip symtomfri. Jag hade mindre ont i knät två dagar efter operationen UTAN smärtstillande än vad jag hade haft under de senaste åren MED smärtstillande.

Och jag är rädd att hamna där igen. Att de inte hittar något. Att de utfört alla undersökningar som står att finna, att allt ser normalt ut. Men att jag fortfarande har ont. Och att de tillsist skakar på huvudet och säger att hjärnspöken kan de inte göra något åt. Jag är så rädd för just det scenariot att jag, i känslan, hellre avstår från en operation och eventuell diagnos än att ta risken att de inte hittar något. För då finns ändå den “utvägen” kvar. Att de inte har öppnat och tittat.

För ungefär ett år sedan, när jag låg inne nån av de första vändorna, den gången på infektionsavdelningen, skickades jag därifrån med en remiss till psykakuten i min hand. (En remiss som jag förövrigt hade lust att be dem stoppa upp på ett ställe där solen aldrig skiner. Men det gjorde jag inte, för jag är en fin flicka. Men till psykakuten åkte jag inte!)För att de inte kunde hitta något fel. För att mina handleder ser ut som de gör. Trots att jag till läkare efter läkare säger att jag mår bra, att jag aldrig mått bättre, att ärren är gamla som gatan. Trots att psykkonsulten som jag gick med på att träffa skakade på huvudet åt de somatiska läkarnas misstankar om psykosomatisk smärta. Trots att psykkonsulten inte riktigt begrep vad han gjorde där. Det är väl klart att du tycker att det är jobbigt när du har så ont och ingen tar dig på allvar, utan skickar hit mig, var hans kommentar.

Och det här var alltså innan någon ens nämnde ordet endometrios. Det var inte en diagnos som uteslöts innan psyk kopplades in.

Jag vet inte om det går att förstå exakt hur förnedrande och hopplöst och kränkade sånt känns. Jag vet inte om det känns “extra mycket” så för mig med tanke på min historia. Jag vet bara att jag nästan fick panik. Det känns som om inget jag säger spelar någon roll, det är ändå ingen som lyssnar. Det känns som om jag aldrig blir fri, som om min historia kommer ligga mig i fatet resten av mitt liv. Att jag kommer få fortsätta och fortsätta och fortsätta betala för vad andra gjort mot mig.

Och det är en känsla som är så vidrig och nästan bottenlös. Och jag är så rädd. Jag är så rädd att de inte ska hitta något på måndag. Jag är så rädd att de skickar iväg mig med en remiss till psyk. Trots att jag är lyckligare än jag någonsin varit i hela mitt liv.

Att jag kommer få fortsätta betala för vad som gjorts mot mig.

Därför sitter jag här med gråten i halsen nu när det är den tiden på månaden och det känns som om en galen sadist sitter i min mage och kramar med handskar klädda med glaskross någonstans i det högra nedre hörnet av magen. För det är inte hjärnspöken.