Dan före dan före…

Hoppla hej, här händer det grejer. Så mycket att jag blir alldeles matt bara vid tanken på att skriva om allt. Så jag väljer väl ut “godbitarna”.

Veckans föreläsningar har nått aldrig tidigare skådade höjder av tråkighet. Somliga stickar, andra läser till omtentor ( ;) ), vissa läser skönlitteratur och andra (däribland jag) sitter och tänker osedliga tankar om en viss Kärlek samt skickar sms och mms till hela Sverige. Däribland ett mms, vidarebefordrat från Kandidaten, som utlöste ett hysteriskt fnitteranfall hos mottagaren (som satt i bänkraden bakom mig) och avsändaren (dvs jag). Tårar sprutade, näsor rann, magar krampade och luft tappades. Allt medan föreläsaren malde och malde och malde och … ja ni kan ju gissa resten.

Det är alltid då de dyker upp, fnitteranfallen.

Efter en massa research av Kärleken, hjälp av lillebror och snack med facket och försäkringsbolaget har de äntligen kommit fram till att det, via försäkringen Kärleken har, finns ett anhörigstöd. Jag har rätt till 10 timmars kostnadsfri krishantering. Från det att Kärleken var i kontakt med facket tog det minre än en vecka innan jag satt i krissamtal. Det var ett bra samtal.

Ja, jag är bitter på polismyndigheten som inte har lagt två strån i kors för att hjälpa varken Kärleken eller mig. Kärleken har fått hjälp att bearbeta händelsen med krissamtal och debriefing, men allt det praktiska som har att göra med arbetsskadan han ådrog sig och skadeståndsanspråk har de bara ryckt på axlarna åt. Först efter påtryckningar har nu, 3½ månad efter händelsen, myndigheten skickat in anmälan om arbetsskada till försäkringsbolaget. När det gäller skadeståndet har de på myndigheten sagt att det är brottsoffermyndighetens bord. Där har de sagt tvärtom – att det är polismyndighetens bord. Så har han bollats runt. Och han är ändå “vid sinna sinnens fulla bruk” efter händelsen. Jag vill inte ens tänka på hur fullkomligt hjälplösa de “riktiga” brottsoffren måste känna sig.

Och jag är bitter på att allt har handlat om Kärleken, att hans vänner, att mina vänner, att myndigheten, att “alla” har brytt sig om hur han mår. Och jag då? Jag mår också. Jag känner mig som en gnällkärring och som ett “offer” när jag tänker så, men det gör det inte mindre sant. Och att jag blivit så påverkad av det hela har ju såklart påverkat Kärleken, det också. Hur kul kan det vara att gå till jobbet när ens flickvän ligger vaken hela natten och ångestsvettas och sitter hålögd framför tvn när man kommer hem på morgonen?

Så, tre månader senare får jag äntligen lite hjälp med krishantering. Bara jag får det ur systemet, får någon att prata med som inte genast frågar hur det är med Kärleken, någon som lyssnar på hur jag upplevde det, så kommer det bli fint som snus. Och snus är ju, som bekant, exakt hur fint som helst! Terapeuten pratade om EMDR (googla om du undrar, jag orkar inte länka), men det känns som att skjuta mygg med kanon. Och risken finns att det kommer upp andra grejor och det är INGET jag vill ta i nu, om vi säger så.

Jaha, den dagen jag var hos terapeuten var också samma dag som jag och Kärleken firade 7-månadersjubileum. Vi slog på stort och fikade på “vårt” fik där vi hade vår första dejt :) Det var klart mycket bättre än att sitta på urtrista föreläsningar och få något som måste kännas ungefär som rövcancer av de hårda stolarna.

I fredags flyttade jag över de sista grejerna från min lägenhet. I lördags flyttstädade jag. Som jag städade! Jag gnodde och fejade sex timmar i sträck, utan paus. Tur att jag bara hade 25 kvadrat! Ändå tyckte jag inte att det var så skitigt. Jag var lite imponerad över att jag inte skitat ner så mycket på de tre åren jag bott där, jag kanske inte är så grisig som jag tror att jag är.

Igår fixade jag det sista inför resan hit ner till västsverige och satte upp mitt namn bredvid Kärlekens på brevlådan. Nu är vi alltså officiellt sambos :D Jag fikade och bytte julklappar med grannen (som fått ett alldeles underbart besked idag, puh säger jag bara, nervwrecking är bara förnamnet) som sedan körde mig till tåget.

Åhej, så jobbigt att kånka med all packning och alla klappar på överfulla tåg och knökade perronger! Platsen för bagage är obefintlig på x2000 och alla hade väldigt mycket packning. Men alla tåg höll tiden och strax efter 22 landade jag på stationen inne i staden.

Idag har varit en dag fullpackad med aktiviteter. Jag gick upp tidigt och åkte till veterinärstationen inne i byn. Mest för att hälsa på och önska god jul, men också för att boka in lite jobbpass, kolla upp lite gamla patienter och provsvar. Pengar måste man som bekant ha, så det blir 2½ veckas jobb i slutet på januari och början på februari. Och åh, vad jag tycker om kollegorna! Och åh, vad jag vill jobba! Vill höra till. Ha ansvar (i lagoma doser) och göra nytta. Bli lite “skitig”.

Efter den visiten åkte jag hem och påbörjade skrivandet av julklappsrim. Jag hann inte så långt innan lillebror, svägerska och Lillan kom fram efter en lång resa. Om jag gnydde över jobbigheten att resa på tåg med mycket packning så tar jag tillbaks det. De hade lite mer packning, om man säger. Och en bebis. Och vagn.

Efter lite mys med Lillan for jag till grannstaden för att hälsa på bästvännen och Linis. Ahh, jag och Kärleken bara måste börja snickra på en egen liten minimänniska snart! Ticktack ticktack TICKTACK TICKTACK… Jag fick en elitfin t-shirt och scarf av Linis, åtta månader gammal, som varit och handlat för sin veckopeng. Av gudmor fick hon en bok att ha med sig i badet.

Efter ett par timmar åkte jag in till stan och utnyttjade ett presentkort på en underklädesaffär som jag fick i förskottsjulklapp av mamma igår. Eftersom det här var enda chansen för mig att utnyttja presentkortet fick jag det redan igår. För det köpte jag en skön och fin (och dyr!) bh. Värt!

Därefter kvistade jag in på apoteket och köpte Immodium och vätskeersättning för en hel armé, eftersom svägerskan ringde och meddelande att kräksjuka förmodligen graserar in da house. Det är inte ett besked man vill ha som emetofob, I tell you! Jag köpte även upp hela lagret med blåbärssoppa på Ica. Om gud är god kommer vi inte alla ligga pall här imorgon eller på julafton. Det vore just snyggt. Förhoppningsvis har Svägerskan bara ätit en dålig SJ-macka. Eller hur!? Visst måste det vara så?! Ja, så är det! Det bestämmer vi.

Med bilen full av förnödenheter hämtade jag upp exmannen som har födelsedag idag. Vi åkte till ett indiskt hak i grannstaden och käkade en finfin middag. Vi hade ett bra samtal och jag måste bara försöka släppa skuldkänslorna och inte glömma bort varför. Det är hårt och tufft, men det är nödvändigt och bra samtidigt. Rent, på något vis.

Nu är jag äntligen hemma igen och ska försöka skriva klart alla rim.

Jodå, så är det. Och jag mår INTE illa! Sådetså!