Lucia

Jag börjar äntligen känna mig piggare. Igår orkade jag vara flera timmar i skolan och jag orkade baka lussebullar på kvällen. Jag var hos husläkaren (i ett helt annat ärende) på morgonen och de kollade crp och Hb bara för säkerhets skull. Allt var normalt. Skönt.

 

Idag har vi påbörjat den sista urröjningen av min lägenhet. Tio minuter efter jag vaknat upp ur narkosen ringde hyresvärden och sa att de skulle komma och besiktiga lägenheten 30 dec. Jag var helt lost i skallen och fattade inte hälften av vad han sa och jag ursäktade mig och försökte få honom att ringa tillbaks senare, eftersom jag var nyopererad och just vaknat ur narkosen. – Jaha, sa han, men om du ställer låset i serviceläge och lägger nycklarna utom den sista på diskbänken och låset till förrådet… och tvättstugelåsen… ett kuvert med…

 

Öh, de ska besiktiga lägenheten 30 dec, så mycket är jag med på. Då är jag i Östersund. Alltså måste allt vara klart senast på söndag nästa vecka då jag åker till västsverige med tåget. På juldagens kväll åker jag nattåget till Östersund där Kärleken hämtar mig på annandagens morgon. Behöver jag säga att jag längtar?!

 

Jag känner mig så jäkla stressad, det är så mycket jag måste hinna med innan jag åker. Och så är det långa dagar i skolan. Men jag ska inte gny, den här hösten har varit så fantastiskt lat… Imorgon ska vi fortsätta greja i lägenheten. Jag förstår inte hur i hela friden vi ska få plats med alla saker! Det är verkligen helt fullt överallt redan nu och jag har massor av saker kvar på vinden.

 

(Why, oh why, träffar jag bara män som hamstrar och som drabbas av svårartad ångest när ordet ”slänga” kommer på tal. Oavsett om det är trasiga, obrukbara saker det gäller.)

 

Idag har vi haft besök av Kärlekens ex med man och barn, samt en kompis till Kärleken med sambo och två barn. Jättemysigt! Kärleken kände ingen press alls på barnfronten… ;) Han klär med en bebis på axeln, helt klart. Vi har ätit lussebullar och fikon och pepparkakor och mozartkulor så att våra magar står rakt ut. Eller i alla fall min. Jag tror inte att det är möjligt för Kärlekens mage att stå ut.

 

Imorgon ska Kärleken iväg på grabbkväll hos vänner och jag har bjudit hit kursare och vänner på lite adventsmys. Det blir säkert jättemysigt!

 

Jag är lite klen idag. Klenare än igår. Lågt blodtryck och ont i magen. Men inte lika trött, tack och lov! Det är vidrigt att vara så trött! Särskilt när man har så mycket att göra som jag har den närmsta veckan. Det är lika bra att jag går och lägger mig, så jag orkar

Komaläge

Egentligen orkar jag inte sitta här och skriva, egentligen orkar jag bara ligga på sängen eller i soffan och sova. Och förresten vet jag inte vad jag ska skriva.

Kärleken kom inte hem förrän kl 4 på måndagsmorgonen och sov följaktligen inte mer än två timmar den natten. Jag försökte övertala honom att stanna hemma men han följde med ändå. Älskade underbara man!

 
Jag fick först prata med narkosläkaren och ställde alla de där nördiga frågorna jag funderat på hemma, på vilket sätt de inducerade narkosen, om jag skulle ligga på gas, i så fall vilken gas. Vilken typ av premedicinering jag skulle få, vilken typ av smärtlindring. Eftersom hon såg hur fantastiskt rädd jag var fick jag en rejäl hutt (8ml) Midazolam och två Panodil som smärtlindring. Jag fick även prata med kirurgen och ställa mina dumma frågor även till henne. Därefter tog en gullig narkossköterska hand om mig och jag grät och grät tills att jag i princip tuppade av av premedicineringen.

Tygapan Onkel Jonas fick följa med in på operation, men inte Kärleken. Så när de rullade iväg mig höll jag ett krampaktigt tag i Onkel och hade inte plats att hålla i syrgasmasken som jag fick framför näsan medan jag somnade. Jag tyckte det var svårt att andas i masken, jag snorade och snörvlade så och glömde bort det där med andningen.

Det var med skräck jag vaknade, jag kunde ju inte andas! Det var som om musklerna var förlamade. Jag försökte och försökte, nån apparat larmade och några personer tjatade på mig att andas. Till slut släppte förlamningen och jag kunde andas. Gudars så skönt! Men ajajaj, så ont i magen jag hade! Och så började alla muskler darra och skaka och krampa. Jag fick Fentanyl och morfin och något sorts kramplösande. Jag vet inte hur många gånger de fick pytsa på mer morfin innan jag slutade gny. Jag är inte stursk när det kommer till smärta!

Kärleken satt där vid sidan av sängen när jag orkade ta itu med omvärlden. Och jag var så snussugen att jag höll på att dö. Märkligt, det var länge sen jag snusade nu och jag har inte ens tänkt på snus på en vecka eller så. Men hade det funnits en snusdosa i salen just då hade jag inte tvekat en sekund!
På väg från uppvaket stannade vi till för att jag skulle gå på toa, jag trodde jag höll på att sprängas, så kissnödig var jag. Men jag kunde verkligen inte kissa! Det var stopp. Blåsmätargrejen visade att jag hade 700 ml i blåsan, så de fick tappa mig.

4 timmar senare skulle jag upp och kissa igen. Det gick inte så bra. 14 ml morfin i en fastande kropp som nyss varit sövd och utsatt för diverse rådbråkeri och som dessutom har ett näst intill patologiskt lågt blodtryck i vanliga fall – det kan bara gå på ett sätt. Avtuppning. Den yttersta förnedringen är att tuppa av iklädd en rock som är öppen baktill med absolut ingenting annat på kroppen.

Blåsmätarmojängen visade 800 ml när de väl fått upp mig i sängen igen. Jag fick försöka kissa på ett bäcken, men det gick ju inte såklart. Ont i magen hade jag också och magen var stenhård, som en träbit. Det kollades Hb och lite sånt och visst hade det sjunkit lite – kanske en liten blödning och därpå följade peritonitretning.

Och hela magen full med luft dessutom, eftersom de blåser upp magen och tippar en med huvudet neråt. Och luft i höger axel som gjorde ont som bara den! Hur fasen hamnar luften där egentligen?
Ja, inte kunde jag åka hem utan att kunna kissa, så jag fick komma upp på avdelningen. Efter diverse försök att kissa fick de tappa mig en tredje gång – då innehöll blåsan 625 ml. Och det var ungefär som att få en taggtråd indränkt i citron uppkörd i urinröret den där sista gången. Det sved!

Jag fick dexofen och alvedon och morfin under natten för att smärtan inte skulle göra att jag inte kunde kissa. Framåt morgonen kunde jag äntligen kissa för egen maskin! Ljuvlighet! Att kissa är en lyx man inte ska ta för given!

På eftermiddagen i tisdags fick jag åka hem. Sen dess har jag sovit. I princip. Hela tiden. Jag sover 20 timmar per dygn och gråter av trötthet de resterande 4 timmarna. Och Kärleken förstår ingenting och inte jag heller. Det var en ren plåga att ta sig till skolan och obligatoriska moment idag. Jag åkte hem innan lunch, sov två timmar, åkte tillbaks en timme, åkte hem, sov ett par timmar till.

Och ingen vet vad det är för fel på mig, varför jag får så ont i magen. Förmodligen är jag bara klen, det är min teori. Och varför i hela världen är jag så förlamande trött? Jag är bara glad att jag inte har ont till råga på allt.

I hate to say…

… I told you so.

Ingen endometrios. Allt normalt, förutom ett anatomiskt avvikande ligament som rent teoretiskt skulle kunna orsaka nervkläm. Ingen vet varför jag har ont.

Fick ligga kvar pga avtuppning, misstänkt blödning samt kisseriproblem. Pneumoperitoneum samt peritonitretning är inte behagliga grejor! Nu äntligen hemma. Soffan nästa. Mer utförlig rapport kommer när drogerna gått ur kroppen.

Tusen tack för tumhåll och omtankar! Kärlek till alla!

Rädd

Det var inte så många veckor sen jag träffade Lillan sist, men på de veckorna har det hänt massor! Hon har blivit större (såklart) och kravlar omkring som en liten kålmask på golvet, i soffan, på skötbordet. Och hon har ändrat utseende på något vis. Från att ha varit pappa (och faster ;) ) upp i dagen, blir hon mer och mer lik sin mamma.

Och hon är så söt och ljuvlig och alldeles, alldeles underbar att jag aldrig får nog av henne. När hon vaknade efter förmiddagsluren och jag satt i soffan när hon kom ut i vardagsrummet la hon av ett smajl som hade kunnat smälta inlandsisen. Och när man låter klippetiklopp som hovarna på en häst smilar hon från öra till öra.

Men hon blev riktigt arg på faster på skötbordet. Det är omöjligt att få på en blöja på ett barn som ålar omkring som en tvål i ett badkar och hon skulle absolut sno sig runt och när jag satte stopp för slika livsfarliga manövrar blev det skrik och gråt. Tur att hon blev lika glad som vanligt igen när blöjbytet (äntligen) blev klart!

Kärleken hade en jobbig natt på jobbet natten till idag och jag hade en jobbig natt här hemma. Det här fungerar inte. Och jag blir så trött och less på mig själv att jag inte kan hantera det här på ett bättre sätt, att jag låter den rädda delen av mig ta över.

Att operationen närmar sig med stormsteg gör säkert inte saken bättre heller. Rädslor har en tendens att potentieras av varandra.

Ikväll har jag gråtit och gråtit. Av trötthet och av rädsla. Och någon sorts vanmakt. Jag tror (ja, nästan vet) att om jag bara tillåter mig att vara så rädd som jag faktiskt är, om jag bara vågar släppa lite på kontrollen, släppa taget. Och om jag vågar titta på rädslan och lita på att jag håller. Då kommer den inte att bli lika stor och lika skrämmande. Då kommer jag inte vara lika rädd. Jag vet det. Tar man fram trollen i ljusen har de en tendens att spricka. Så varför gör jag inte det?

Jag vet nog inte hur. Inte än.

Så jag fortsätter att ligga vaken, att gråta av trötthet och rädsla. Att krama Kärleken och aldrig vilja släppa honom när han kommer hem.

Men för att se det positivt – på måndag kommer jag få sova. Åtminstone så länge som narkosen håller i sig. Hurra, vilken tur! :|

Pust

Hm, ja, alltså. Det gick väl sådär. Eller tja, hyfsat i alla fall. Jag svamlade lite och kom av mig lite nån gång, men i det stora hela är jag ganska nöjd. Framför allt är det skönt att det är klart! Nu är det bara de sista ändringarna och tilläggen i den skriftliga delen kvar och det lär inte ske förrän efter själva examensdagen, eftersom nästa kurs (den sista någonsin!) som börjar på torsdag och håller på till dagen innan examen (sic! Exakt hur otacksamt måste det inte vara att hålla i den sista föreläsningen på fredag eftermiddag innan examensdagen?!) lär vara ganska hektisk.

Kärleken kom till min presentation, trots att han fick jobba över och inte kom hem förrän kl 1 inatt. Och han var så fin när han satt utanför och väntade på att jag skulle hämta honom. Skjorta och slips och allt. Jag placerade honom långt bak så att jag inte skulle bli för distraherad av honom och komma av mig :)

Resten av dagen har ägnats åt allmänt pyssel. Kärleken dammade och dammsög medan jag var och handlade lite och förberedde dagens middag. Kärleken fixade också en snabbare brebandsuppkoppling till oss – mycket välbehövligt eftersom vi nu har det smalaste smalbandet som någonsin skådats.

Därefter bar det av till min lägenhet där vi började röja ur lite bland mina återstående prylar. Vi packade hela min bil full med skräp som vi slängde på återvinningen. Exakt hur vi ska få plats med återstående prylar i den här, redan smockfulla, lägenheten är för mig en gåta. Jag ska börja plocka hit resten på söndag. För imorgon ska jag åka och hälsa på bror med familj medan Kärleken sover efter nattpasset på jobbet.

Op-nojja

Öh, var tar dagarna vägen? Jag som skulle fixa presentationen av mitt examensarbete i god tid… Nu har jag bara morgondagen på mig och det går tröööögt!

Så vad har jag gjort hittills den här veckan?
- Ringt till Vägverket angående nytt namn på mitt körkort.
- Ringt till Posten och skällt för att jag verkar ha slutat existera efter namnbytet
- Skrivit på examensarbetet
- Varit på F&S några pass
- Gjort ett gravtest för att lugna Kärleken. Det var negativt, som väntat
- Lämnat tillbaks köksmöblerna som inte alls passade i vårt kök
- Varit och lyssnat på kursares presentationer av sina examensarbeten. Alla är så himla duktiga!
- Varit och blodgrupperat mig inför laparaskopin på måndag
- Nojjat över laparaskopin på måndag
- Drömt mardrömmar om laparaskopin på måndag
- Tjatat hål i hôvvet på Kärleken om laparaskopin på måndag

Jag är verkligen helt sjukt rädd/nervös/orolig/nojjig inför operationen på måndag.

Det är många komponenter och bottnar i det.

För det första är jag rädd för att bli sövd. Jag vet att de gör sånt flera gånger om dagen och att det ungefär aldrig händer något galet under en narkos. Men jag är rädd ändå. Jag avskyr att inte veta vad som händer med min kropp, att inte ha kontroll.

Och jag är rädd att något ska hända under operationen, någon komplikation. Blödning, blodtrycksfall, vad vet jag. Något som ger mig problem sen, efteråt. Jag är rädd för den postoperativa smärtan och jag är rädd för postoperativa sårinfektioner. Jag är rädd för hur jag kommer att må de första dagarna efter operationen – hur ynklig jag kommer vara. Hur mycket hjälp jag kommer behöva och ur svårt jag har att be om och ta emot hjälp (med senaste knäoperationen i färskt minne).

Jag är rädd att de ska hitta något. Någor farligt. Eller något som gör det omöjligt eller väldigt svårt för mig att bli gravid.

Men jag är ännu mer rädd för att de inte ska hitta något.

För varför har jag då så ont i magen? Jag är rädd att det ska bli som med mitt högra knä. Där jag genomgick undersökning efter undersökning utan att någon hittade något fel. Jag gjorde två (eller om det var tre) artroskopier, slätröntgen, MR, ultraljud. Allt visade ett normalt knä. Ändå hade jag så ont att jag trillade piller i groteska mängder och att gå som härifrån och till affären straffade sig med värk som krävde dubbel dos Citodon.

Och min ortopeds nedlåtande attityd. Han sa rent ut att han inte kunde göra något åt hjärnspöken. Att, eftersom jag hade en psykiatrisk diagnos, så var jag inte hans problem.

Det tog sju år. Tills jag lyckades tjata mig till en kortisoninjektion i knäleden. Varpå knät svullnade och den där cystan blev så stor att jag inte ens kunde böja på knät för att den tog emot.

När jag då kom in akut till ortopeden och hoppade in på ett ben, in på min ortopeds kontor, utan att föranmäla mig i receptionen, utan att knacka på. Då äntligen! Ajdå, sa han, det där måste göra ont.

Ehm, ja, det är det jag försökt säga i låt se…. SJU ÅR!!

Två månader senare fick jag en operationstid. Cystan, en del av ledkapseln och den massakrerade mediala menisken (som hade missats trots alla undersökningar) avlägsnades och sedan dess är jag i princip symtomfri. Jag hade mindre ont i knät två dagar efter operationen UTAN smärtstillande än vad jag hade haft under de senaste åren MED smärtstillande.

Och jag är rädd att hamna där igen. Att de inte hittar något. Att de utfört alla undersökningar som står att finna, att allt ser normalt ut. Men att jag fortfarande har ont. Och att de tillsist skakar på huvudet och säger att hjärnspöken kan de inte göra något åt. Jag är så rädd för just det scenariot att jag, i känslan, hellre avstår från en operation och eventuell diagnos än att ta risken att de inte hittar något. För då finns ändå den “utvägen” kvar. Att de inte har öppnat och tittat.

För ungefär ett år sedan, när jag låg inne nån av de första vändorna, den gången på infektionsavdelningen, skickades jag därifrån med en remiss till psykakuten i min hand. (En remiss som jag förövrigt hade lust att be dem stoppa upp på ett ställe där solen aldrig skiner. Men det gjorde jag inte, för jag är en fin flicka. Men till psykakuten åkte jag inte!)För att de inte kunde hitta något fel. För att mina handleder ser ut som de gör. Trots att jag till läkare efter läkare säger att jag mår bra, att jag aldrig mått bättre, att ärren är gamla som gatan. Trots att psykkonsulten som jag gick med på att träffa skakade på huvudet åt de somatiska läkarnas misstankar om psykosomatisk smärta. Trots att psykkonsulten inte riktigt begrep vad han gjorde där. Det är väl klart att du tycker att det är jobbigt när du har så ont och ingen tar dig på allvar, utan skickar hit mig, var hans kommentar.

Och det här var alltså innan någon ens nämnde ordet endometrios. Det var inte en diagnos som uteslöts innan psyk kopplades in.

Jag vet inte om det går att förstå exakt hur förnedrande och hopplöst och kränkade sånt känns. Jag vet inte om det känns “extra mycket” så för mig med tanke på min historia. Jag vet bara att jag nästan fick panik. Det känns som om inget jag säger spelar någon roll, det är ändå ingen som lyssnar. Det känns som om jag aldrig blir fri, som om min historia kommer ligga mig i fatet resten av mitt liv. Att jag kommer få fortsätta och fortsätta och fortsätta betala för vad andra gjort mot mig.

Och det är en känsla som är så vidrig och nästan bottenlös. Och jag är så rädd. Jag är så rädd att de inte ska hitta något på måndag. Jag är så rädd att de skickar iväg mig med en remiss till psyk. Trots att jag är lyckligare än jag någonsin varit i hela mitt liv.

Att jag kommer få fortsätta betala för vad som gjorts mot mig.

Därför sitter jag här med gråten i halsen nu när det är den tiden på månaden och det känns som om en galen sadist sitter i min mage och kramar med handskar klädda med glaskross någonstans i det högra nedre hörnet av magen. För det är inte hjärnspöken.